Det verkar som om mitt vänstra knä och min hjärna har en sak gemensamt. Rätt vad det är går de i strejk utan att jag kan lista ut exakt vad som orsakat det hela. Som ryggskott, fast i knät, eller i hjärnan. Många bäckar små stjälper till sist stor ulv i fårakläder osv.

Det är svårt med bot om man inte vet vad det är för sot. Ibland har jag fått ont i knät efter jag har cyklat, ibland efter att jag har gått i trappor, ibland blir det bra igen av exakt samma aktiviteter. För ett par veckor sen ägnade jag mig åt små små dagsprojekt och det kändes bra efter varje dag, medan jag helt lämnat walkover på mentala ansträngningar efter att bara ha skrivit upp ”plantera gladioler” på listan i söndags. Jag fixade milslång vandring i vansklig fjällterräng utan problem förra veckan, medan det tog en cykeltur plus lite trappspring för att knät skulle klappa ihop igen häromdagen.

Den här veckan kan jag i och för sig förklara min mentala håglöshet med att jag a) varit uppe i Härjedalen och träffat familjen, samt b) börjat nästa jobbperiod som tidningsbud igen och på ny utdelningsrunda dessutom.

Och det är väl det som är problemet. Jag tar det lugnt ett tag, sen tänker jag ”äh vafan, det där ska jag väl klara också” alternativt tänker jag inte alls utan tror att jag befinner mig på normalnivå, och så pang! så vrider jag till nån synaps och så blir det hjärnskott också, inte bara knäskott.

Om det är nåt jag brukar få höra när jag beskriver alla jobbiga saker i sitt liv så är det ju ”ja, det där känner man ju igen” eller ”mm, så har nog de flesta föräldrar känt” eller ”nej, folk är inte lika duktiga i verkligheten som på Fejsbook nej”. Så då tror ju jag att jag också borde klara åtminstone hälften av det jag egentligen tycker att jag borde klara av, och åtminstone en fjärdedel av det jag vill klara av. Och så kanske jag fixar det en period, sen säger hjärnan ifrån igen, utan att jag riktigt förstår varför.

Knät är väl enkelt att hitta felet med. Om det inte skärper till sig snart får jag väl ta det till nån sjukgymnast eller så. Och hjärnan ska skrynklas lite mer här under hösten, tycker psykoterapeuten jag går hos. Det tycker i ärlighetens namn jag med. Man kan ju inte gå runt med hjärnskott i tid och otid.