Sommarlåtar 2016 – del 7


Augusti är här och än finns det sommarlåtar kvar på listan. Del 7 börjar med en riktig klassiker, och avslutas med något riktigt personligt.

Peter Lundblad – Ta mig till havet

En sån där one-hit-wonder, får man säga så? Den användes enligt Wikipedia till introt till programserien Sommarlov på tv 1988, vilket jag känner ett stort och innerligt EH!? för. Jag menar ta bara meningen ”sanden är fuktig och kvinnan är ung”, som dessutom är skitenkel att vrida om till ”kvinnan är fuktig och sanden är ung”, ska det vara intro till barnprogram det? ska det vara så? va? VA?

I övrigt sätter texten fingret på vad de senaste årens diskussioner om samtycke, svensk hederskultur och våldtäktskultur handlat om. Raden ”/…/vi som aldrig setts för; Att du vågar gå med mig från trängsel och vin” bjuder till exempel in till frågan varför hon inte skulle våga följa med nån som enligt egen utsago är galen av längtan? Klart hon, som förmodligen själv är både kåt och smålullig, ska följa med för lite spontansex på stranden! För en kan väl inte gå runt och misstänka att alla män är potentiella våldtäktsmän, eller hur…? Sen kan det ju hända att hon ångrar sig, medan han insisterar, men då får hon välan skylla sig själv som följde med då, inte sant? (Hela det här stycket publiceras i samarbete med Sarkasm Inc.™)

Men maken till sommarlåt får man leta efter.

Petula Clark – Downtown

Petula Clark spelade in den före Dolly Parton, så det så. Jag kan ju passa på att nämna att Iron Maidens motsvarighet till Downtown är 22 Acacia Avenue.

The Poodles – A night of passion

En av mina favvislåtar i mellon, hade jag sagt om jag varit något så trivialt som medelsvensson. Istället säger jag att det här, det är äkta nypudelrock när den är som bäst.

The Prodigy – Hyperspeed, Out of space, Weather experience

Egentligen ska hela albumet Metal will stand tall där dessa tre godbitar är plockade från spelas i en följd, ety låtarna är ihopmixade så intrikat. Det var, som så många gånger förr, min käraste vän Cillan som en regnig sommar såg till att jag fick veta vad Prodigy var. Eller om det var på vintern. Eller kanske i solsken. Jag kommer inte ihåg så noga, mer än att jag i allmänhet förknippar musik via Cillan med regniga somrar. Ihåg kommer jag dock att jag spelade över några låtar på kassettband och att jag kallade Rough in the jungle för stresslåten eftersom den gick nästan för fort för att dansa disco till. Weather experience påminner mig om septembernätters åskväder där Frankenstein ägnar sig åt makabriteter i ljungeldarnas sken.

Raymond & Maria – Ingen vill veta var du köpt din tröja

Hej medelsvennebanan, want some kylbalsam for that BURN?

Roxette – Listen to your heart

En sommarkväll på åttiotalets andra hälft följde jag med mamma till Christinehofs slott för att se Roxette spela. Lillbrorsan var för liten för att följa med och fick gå till bondgården och titta på griskultingar och kattungar istället. Jag vill bestämt minnas att de framförde Listen to your heart, och att Marie Fredriksson som dittills varit klädd i svart och byxor hade bytt om till vit klänning när det var dags för den låten. Nu förhåller det sig emellertid så att Listen to your heart kom först 1988, och Roxette endast spelade på Christinehof sommaren 1987, under turnén Rock runt riket med Eva Dahlgren och Ratata, så det kanske var It must have been love som jag ”minns” att jag hörde. Såvida det nu inte var Eva Dahlgren som framförde endera stycke i sakta mak och vit klänning, sånt händer ju. Nån sorts ballad var det i alla fall, och jag fick lysa med en liten nyckelknippslampa istället för tändare, för min mamma rökte inte. Såatteh, jag såg Roxette innan de blev coola. Typ.

Sarah Dawn Finer – Moving on

Sommarlåt är det kanske inte, men är på ett sätt ändå förknippad med just sommaren för min del. Det var ju lagom till sommaren som mitt liv senast vändes upp och ner som aldrig förr. Skilsmässa, transutredning, neuropsykiatrisk utredning, byta yrkesbana och alltihop med en känsla av att fan, det kommer aldrig att bli nån ordning på mig alls, någonsin. Och det är just det den här låten talar om för mig, att det kommer att bli ordning på mig även om det kanske inte blir på det sätt jag föreställt mig. För jag måste erkänna att jag är slagen till marken, men lika mycket måste jag inse att det finns hopp om att jag ska kunna ta mig upp, inse att jag är på väg upp, och jag börjar sakta lära mig att det inte ligger någon skam i att välja en annan väg än den som visat sig vara omöjlig för just mig.

20160803 sommarlåtar

Annonser