Den här veckan har jag försökt mig på en att-göra-lista med modifikation. Varje dag har jag planerat in ett trädgårdsprojekt. Grundreglerna har varit följande:

• Tydligt mål
• Rejäl avgränsning
• Endast en dags framförhållning

Poängen har varit att få nåt gjort, att inte känna mig stressad av saker jag föresatt mig att göra efter det jag nyss fått gjort, samt att dessutom känna att jag fått nåt gjort, att jag har gjort upp en plan och följt den. Då funkar det inte med större projekt av flerdagstyp.

Med den här nedskalade projektmetoden finns det dessutom utrymme för att göra annat bara för att jag har lust. Som att plantera om chili. Det var en sån där av-bara-farten-grej som jag fick för mig att göra en dag efter att ha klarat av huvudprojektet. Istället för att omplanteringen blev en stressande att-göra-punkt i tillägg till allt annat, alltså.

Här passade jag samtidigt på att skapa listan ”To do… nån gång” där jag la in allt som tidigare legat under ”To do” men som jag insett blivit mig övermäktigt. Det är helt enkelt inte kul att försöka beta av en att göra-lista som aldrig tar slut. Jag flyttade också över saker som ”rensa under körsbärsträdet” till ”Doing”, för då känns det lite mer att jag faktiskt har börjat på den punkten (vilket jag också har. Faktiskt).

Projekt 1 – Krossa kålfjärilslarver

Ett synnerligen avgränsat projekt, särskilt som jag bara har en odlingskrage med kål, och det mest är enskilda plantor (även om varje planta har ett gäng blad). Så när jag hade vaknat på eftermiddagen, druckit kaffe, spelat TWD: No Man’s Land och vaknat till ordentligt så tog jag mig i kragen och krossade kålfjärilslarver. Systematiskt gick jag igenom planta för planta, blad för blad. När jag var klar, då var jag klar. Även om jag fick säga till mig själv några gånger att ”det räcker faktiskt nu, du har gjort det du föresatte dig att göra, skit i resten av trädgården.”

Projekt 2 – Plocka vinbär

Vinbären började mogna, så jag bestämde mig för att plocka en Margrethe-skål full av svarta vinbär. Målet var att skålen skulle bli full och att bären åtminstone skulle in i frysen. Såvida jag inte fick för mig att koka gelé på dem eller så. Det hade jag. Pratade med mamma i telefon och hon nämnde att röda vinbär brukar ha bra med pektin i sig, ni vet det där ämnet som gör att det verkligen blir gelé och inte trög saft. Så när jag plockat en skål full med svarta vinbär (systematiskt, gren för gren, klase för klase – älskar när naturen är lite systematisk av sig!) så plockade jag av det som fanns på rödvinbärsbusken (betydligt mindre bär där) och kokade gelé. För att göra en lång historia kort så blev det en liten burk med något som snarare var trög saft än gelé, samt ett par två små flaskor vanlig saft av det hela. Bärmassan som blev över låg sen i diskhon till dagen efter, när jag orkade ta reda på den. Så fick det bli, och så fick det vara.

Projekt 3 – kupa/täcka potatis

De slår ängen på baksidan ett par gånger varje år med traktor som har sån där klippgrej på nosen. Allt slaget får ligga där det ligger. Det krattade jag ihop och bäddade in potatisblasten med istället för att kupa upp jorden. Huvudsaken är att inget solljus når potatisarna, och gräsklipp är ju dessutom bra gödning och stoppar en del ogräs. Det behövdes inte krattas mer än några kvadratmeter, och potatisodlingen i slänten är inte mer än några kvadratmeter heller, så det var ingen större konst att klara av.

Projekt 4 – sätta ner de sista tre och en halv plus en kvarts kantsten vid slänten

Halleluleå det är klart! Så klart det nu kan bli eftersom kantstenarna inte räckte ända fram till lilla dammen (som väntar på att bli klar också…), men nu är det i princip kantsten längs hela slänten! När man gräver ner kantsten finns det ett par matematiska formler och vetenskapliga regler som innebär att för varje kubikdecimeter jord man gräver upp så rasar 2/3 ner i hålet igen, att hålet alltid är en cm grundare i bortre änden, att för varje centimeter man gräver neråt så blir nivåskillnaden mellan kantstenarna endast 1/2 cm, samt att det alltid ligger en sten i mitten av hålet som måste grävas bort. Ibland måste man gräva ända ner till juraperioden för att få upp dem. Se bara på det här exemplaret.

Projekt 5 – beskära klätterhortensian såpass att den inte längre växer in under taket

Pappa vill helst såga ner den eftersom rötterna kan skada grunden. ”Men den blommar ju så fiiint” sa jag. Fast då påpekade pappa att jag åtminstone borde ta bort grenarna längst upp som nästlat sig in i tak…skägget? heter det så? för att inga möss skulle kunna klättra in. Så det var dagens plan. Beskära klätterhortensia till icke musvänligt tillstånd. Det gick också rätt bra. Friserade dessutom sidorna så att inga grenar är i vägen för dörren in till tvättstugan, eller inkräktar på mina odlingar.

Och sen då?

Vet inte om jag kommer att fortsätta på samma sätt nästa vecka. Jag är bra på rutiner i ungefär en kvart, sen tröttnar jag. Men det går alltid att hitta nya rutiner för att lura hjärnan lite, eller hur? Och ett par av-bara-farten-grejer har jag faktiskt också fått gjort. Som att städa undan gamla jordsäckar, plantera om chiliplantor och beskära äppelträd. Dessa bonusar är sånt jag försöker tänka på när jag sitter om nätterna och är moloken över att jag inte bloggat om allt som jag kommer på när jag sitter i bilen på jobbet.

Undrar om jag ska klippa gräset imorgon? Eller börja röja upp i dammen? Eller plocka hallon? Eller, I dunno, äta choklad…? Oavsett vilket så är släntkanten stenad. Det har tagit sen i våras, men litt om litt så vart det gjort. Bra jobbat, Myhran.

* Belf är förkortning av Blood Elf, den ras jag helst spelar i World of Warcraft. Jag är liksom ingen trädgårdstomte, utan mer en… tja, en sorts krigaralv som inte uppnått balans mellan elegans och råstyrka än.