Varje gång jag ligger på en brits på vårdcentralen och försöker andas både lugnt och över huvud taget, medan distriktssköterskan lååångsamt sprutar in testosteroninjektionen i sätesmuskeln på mig, då tänker jag på Thomas i tv-serien Downton Abbey. För både Thomas och jag bär på samma starka önskan om att kunna ändra på något som känns så innerligt fel, och vi är beredda att utstå den smärta och det obehag det innebär att sticka in en nåljävel i skinkan och spruta in en massa smörja med jämna mellanrum, om det bara kan hjälpa oss att äntligen kunna känna oss rätt.

Skillnaden är att mina injektioner funkar, medan hans aldrig borde ha fått finnas.

Thomas är egentligen inte någon vidare sympatisk roll. Han är ett arsle av rang som utnyttjar de svagare utan att blinka medan han smilar in sig hos de starkare för att komma upp sig i världen, eller i alla fall i personalstyrkan på godset.

Att jag känner så mycket med honom trots hans tvivelaktiga moral beror mycket på att det är en rätt välskriven och intressant homosexuell skurkroll, att jag gillar skådespelarens insats, samt att – och detta erkänner jag villigt och skamlöst – han är snygg.

Och så förstås det här med att genomlida fysiska kval för att få en drägligare tillvaro.

Men det finns förstås en avgörande skillnad i det som driver oss.

Det Thomas försöker ändra på med sina, inte helt oväntat verkningslösa (eller tja, direkt skadliga egentligen eftersom han drar på sig en infektion på grund av dåligt rengjord kanyl) injektioner är sin homosexualitet. Den ärkevidring som sålde ”botemedlet” till honom påstod att det skulle få honom att tråna efter kvinnor istället, och så skulle även den arme Thomas kunna svärma och kurtisera som vanligt folk utan att någon kom med diverse åsikter och hot.

Jag är trans; mina injektioner är inte till för att ”bota” min könsdysfori och få mig att känna mig som den tjej jag föddes som, utan för att förändra min kropp så att jag ser mer ut som den kille jag känner att jag är. I mitt fall finns dessutom vetenskapliga bevis för att behandlingen funkar. Det finns det inte för någon behandling mot homosexualitet någonsin.

Så trots att Thomas i Downton Abbey är en lika stor pina i ändalykten som sprutan jag fick igår (jag kunde inte sitta på hela eftermiddagen!) så blir jag gråtfärdig varje gång jag ser scenen där han i desperation ger sig själv ytterligare en injektion trots att det gör så ont. Lilla Thomas, du är inte fel. Du är förvisso ett praktarsle, men ingen har rätt behandla dig som skit bara för att du gillar killar.