Snabbläsandets baksida


Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Jag lärde mig läsa när jag var fyra år ungefär, och hade jag varit en roman hade det beskrivits som att jag satt på golvet i kammarn hos farmor och farfar med en Allers i händerna medan solen silade in genom häggkronorna utanför fönstret och från köket letade sig det stillsamma ljudet av patienskort mot köksbordets furuskiva tillsammans med doften av mandelmassegifflar i ugnen, då plötsligt bokstäverna på uppslaget framför mig som genom ett trollslag omvandlades till ord från att tidigare endast varit ett myller av former.

Sen dess har jag väl inte direkt läst allt som kommit i min väg, för jag har aldrig läst något frivilligt som jag inte varit intresserad av och jag är ganska så kräsen, men jag har ändå läst väldigt mycket. Jag kunde, och det här är ingen klyscha av det slag inspiratörer och barnvetare brukar dra till med så fort nån unge sitter med en klippdocka i längre än tio minuter, tillbringa timmar på bibblan Hede och kika i böcker. Jag vandrade runt bland hyllorna, drog ut en bok som hade en spännande titel, kollade om framsidan såg ut att matcha den löftesrika titeln, skummade igenom innehållet, läste rentav nåt kapitel ifall det var nåt som fångade mitt intresse på allvar, för att slutligen ställa tillbaka boken om den nu inte höll måttet hela vägen, och fortsatte med nästa*. Timmar, I tell you.

Jag antar att denna kräsenhet i kombination med stark önskan att slänga mig in i nya imaginära äventyr samt en stor nypa otålighet är det som gjort mig så bra på att skumläsa. Skumläsning råkar vara en av de studietekniker man uppmanas ta till för ett mer effektivt lärande – att snabbt kunna titta igenom en text, hitta nyckelorden och därmed bilda sig en uppfattning om innehållet. Och visst kan jag se att min förmåga att skumläsa hjälpt mig en hel del under skolåren.

På lektionerna i grundskolan till exempel, där kunde jag sitta och drömma ihop smärre romaner för mig själv och ändå kunde svara på lärarens frågor om aktuellt kapitel i ämnesboken (eventuellt behövde jag få frågan upprepad); antingen hade jag redan läst det mesta av boken under stunder av uttråkning, eller så hade jag hunnit skumma igenom kapitlet under själva lektionen.

Fast för mig handlade det knappast om inlärd studieteknik för effektivt läsande, utan om att jag helt enkelt snabbt vill veta vad sjutton det handlar om så jag vet om det är värt besväret att läsa ordentligt och/eller vidare. Det funkar bra när det gäller romaner. Mindre bra när det handlar om kommunikation.

Allt som kan läsas fel, läses fel

Den mänskliga hjärnan är mer eller mindre bra på att fylla i sånt som verkar saknas och ta bort sånt som verkar ovidkommande. Det är nyttiga egenskaper såtillvida att man oftast kan läsa och förstå en text även om den är innehåller stavfel, bristfällig grammatik och ord som lagts till, tagits bort eller bytts ut av misstag. Det är mindre nyttiga egenskaper såtillvida att den där bedömningen ofta sker godtyckligt och utifrån ens egen, ofta starkt påverkade, synvinkel.

Skönlitterär text med markeringar för ändringar av ord.
Hjärnan snabbredigerar.

Jag har alltid läst fort. Nuförtiden läser jag också, oftare än jag tycker är rimligt, fel. Förmodligen beror en stor del av det på min adhd-hjärnas förmåga att dra alltför snabba slutsatser utifrån erfarenhet och förväntningar. Jag är en sån person vars första tanke när någon verkar upprörd är ”Vad har jag nu gjort?” alternativt ”Vem har nu gjort nåt som jag borde ha gjort nåt åt?”.

Ibland undrar jag om mitt undermedvetna redan vid skumläsningen redigerar texten så att jag inte kan undvika att ta åt mig. Typ, går det att sålla bort eller lägga till ord så att det hela kan vändas till min nackdel? Check! Går det att putsa och fylla ut så att jag kan missförstå till den grad att det krävs en regelrätt brottsutredning för att få rätsida på det hela? Say no more!

Det jävliga är att fastän jag vet att jag gör så här stup i kvarten så hjälper det inte alltid att läsa igenom det hela en gång till. Inte tio gånger till heller, i somliga fall. Jag kan bli väldigt låst vid en viss idé om hur en sak förhåller sig utan att ens märka det; man ifrågasätter liksom inte att taket är ovanför huvudet, eller hur. Ibland har hjärnan liksom bara bestämt sig för vad det står och vägrar erkänna fakta till dess jag kallat in någon utomstående som tolk.

Felläsning – troliga orsaker:

  • ADHD – tålamod är en dygd som inte brukar följa med den diagnosen. Jag skumläser först, men glömmer bort att läsa om och läsa ordentligt.
  • Låser mig – jag har svårt att ta mig ur de ramar som sätts upp, oavsett om de är påhittade eller ej, och jag inte alltid medveten om dem.
  • Sned självkänsla – jag läser in alla tänkbara åsikter, uttryck, känslor och innebörder i allting, för jag är så himla rädd för att bli missförstådd, för då kan ju folk tycka illa om mig, eller bli falskeligen anklagad och orättvist behandlad, för det betyder ju att folk tycker illa om mig. Suck.
  • Brytningsfel – jo alltså, jag ser en smula dubbelt utan korrigering, och ju tröttare jag är i ögonen desto värre blir det. Det är så lite att det knappt märks på nära håll, men ett l kan lätt bli ll och så vidare.

Rättläsning – tänkbara metoder:

  • Läsa texten som nyss fick pulsen att slå tresiffrigt högt för mig själv, för då måste jag ta varje ord för sig.
  • Ständigt påminna mig själv om att det inte alls behöver finnas nån baktanke – en del uttrycker sig klumpigt, en del skriver fel (jo, faktiskt), en del… en del kanske bara läser lika fort och fel som jag…
  • Be nån ofördärvad individ läsa samma text och berätta vad som står. Det kanske räcker med att säga: ”Öhj, vafan står’e här egentligen??” för att hjärnan ska upptäcka att det finns ramar att riva ner så att man äntligen kan se vad det egentligen står.
  • Ta en paus. Det kanske är bättre att gå ett par dagar med obehagskänsla i magen tills det hela klarnar (hjärnan är också väldigt bra på att bearbeta saker utan att man själv är inblandad), istället för att kasta sig in i nåt som efteråt får en att lova sitt nyutslagna magsår att aldrig mer öppna käften om nånting överhuvudtaget igen.
  • Om det är tillämpligt, fråga avsändaren hur de menar. Jag menar, om det finns någon enda som vet hur en mening var tänkt att tolkas, så torde detta vara den som skrev det, eller hur.

…eller så kanske jag ska lägga en patiens med riktiga kort och käka en mandelmassegiffel varje gång jag ska läsa ett mail eller brev. För att liksom närma mig ord och text med det där öppna, oförstörda sinnelaget som jag, förstås, hade som fyraåring.


*Det brukade sluta med att jag lånade nån bok av S. E. Hinton eller tetralogin De sju citadellen av Geraldine Harris. Antalet lästa böcker är högt; antalet lästa unika böcker är däremot avsevärt lägre.

Annonser

Kommentera här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.