Igår fick jag (äntligen) träffa logoped i Uppsala, för typ en inledande bedömning av min röst nu när stämbanden växt klart, så att jag kan börja röstträna ordentligt hos logoped på hemmaplan. Det var rätt kul. Jag målade en katt genom att waila. Det ni.

Eller ja. Katt och katt. Jag fick, efter att ha läst upp en text med min helt vanliga talröst, köra på ett aaa neråt och uppåt med olika styrka för att skapa ett fonetogram. Vilket alltså innebär att ett datorprogram sätter ut gröna prickar för varje ton man lyckas få fram i olika styrkor, för att se var bristerna finns. Med lite fantasi ser det ut som en katt som smyger uppför en sluttning. Kållarv, föreslog en vän på Instagram. Jag föredrar katt jag.

Men innan jag fick spela in röst och måla katter så pratade jag och logopeden lite om hur det har känts och hur jag upplever rösten nu. Och, tja, när jag pratar funkar det väl rätt bra, kanske låter jag lite hes, men när jag ska tala högre så känns det som om rösten blir liksom dämpad. Mina närmast sörjande tycker ju att jag pratar så förbannat tyst hela tiden, och det vet jag ju att jag gör i vanliga fall (orka prata högt när ingen ändå lyssnar, eller hur), men det är ju ansträngande att tala högre.

Logopeden bekräftade att jo, rösten har lite läckage (luft alltså) och är något klanglös, vilket är ett ord jag saknat, märkte jag. Tidigare har jag ju kunnat ta i mer och på så sätt hörts bättre, men då har rösten blivit mer… tja. Koncentrerad. Spetsigare? Det vill säga, haft mer klang. Så om jag får till bättre klang kommer jag att höras bättre utan att behöva höja rösten, alltså.

Så visade hon en makalös uppfinning för att utöva något som kallas rörfonetik: En fyrkantig burk med vatten och ett glasrör*. Efter att ha försäkrat sig om att jag inte trodde det var någon Dolda Kameran inblandad visade hon hur man ljudar på bokstaven O (finns kanske inte så många alternativ när man har ett runt rör i munnen) och genom att höja eller sänka röret i vattnet få olika motstånd. Den övningen hjälper till att få ett jämnt tryck från lungorna för att man ska kunna träna upp stämbanden.

För stämbanden är ju muskler, och muskler behöver tränas för att orka hålla spänningen. Vilket märks tydligt om man plötsligt börjar sjunga oftare och dessutom göra röstövningar; efter ett tag krävs det betydligt kortare uppsjungningstid för att låta som den stjärna man tycker att man är i duschen.

Sen fick jag alltså spela in rösten, dels genom att läsa upp en text samt beskriva ett gäng bilder, dels genom att göra fonetogrammet. Märkligt nog hade jag inte egentligen några luckor. Jag trodde det eftersom när jag sjunger nuförtiden så har jag bara kontroll på tonerna i Personal Jesus-registret; högre än så, och rösten hoppar värre än hos en upprörd Greve Duckula, eller så blir det bara hes tystnad där i mitten av registret, precis som när jag gör övningen jag tipsades om av foniatriker tidigare när man ska brumma med läpparna och waila upp och ner.

Logopeden förklarade då, nåt som jag egentligen visste sen innan eftersom jag en och annan sånglektion för ett antal år sen och lärt mig lite klassisk sångteknik, att konsonanterna stoppar upp luftflödet och att det är därför det blir tyst. När man ägnar sig åt klassisk sång strävar man efter att inte spotta fram konsonanterna så väldans, för att bibehålla luftflödet och därmed hålla tonen ljudande hela tiden. Att göra brumövningen hjälper till att få jämnare tryck, precis som vid rörfonetik.

Det var väldans intressant att lyssna på inspelningen. Jag kände inte igen min egen röst först. Visst har jag spelat in gamingvideos med ojämna mellanrum sen jag började med testo, men där pratar jag dels engelska, dels är jag kanske mer inställd på att faktiskt lyssna på inspelningen och dessutom med ett kritiskt öra för att kolla att ljudet är bra, så det är lite annat. Kul också att höra att jag inte helt tappat bort min ursprungsdialekt, utan att uttal och melodi fortfarande har lite hedemål kvar.

Logopeden bekräftade också att min röst numer är i det mörkare spannet jämfört med den Typiske Mannen. I Sverige har den Typiske Mannen en röstfrekvens på ungefär 115 Hz, plus-minus 15 Hz. Min röst ligger på ungefär 100 Hz. Sen hör ju jag att rösten låter… yngre. Eller att det inte är en originalmörk röst, typ. En kort och en lång bassträng låter ju lite olika även om de är stämda i samma ton, liksom. Och mina stämband är ju kortare än den Typiske Mannens, men har nu samma tjocklek. Typ. Eller nåt. Som en tonårsgrabb, alltså – när stämbanden har blivit grövre men ännu inte längre. Ungefär.

Fast det där är ju också en flytande skala. Ofta kan man väl höra om det är en ljus mansröst eller en mörk kvinnoröst, men ibland är det allt bra svårt att avgöra om det är Peter Jöback eller Zemya Hamilton, liksom. Hursomhelst är jag rätt nöjd med min nya röst, eftersom den stämmer så mycket bättre med mitt inre.

Logopeden avslutade mötet med att beklaga att vi inte skulle få jobba mer ihop, för det hade varit roligt tyckte hon, och det hade jag också tyckt. Hon var kunnig och trevlig och pedagogisk. Dessutom hade hon undervisat i sång. Men jag ska återremitteras till logoped i mitt eget landsting, och det är förstås bekvämare i längden att åka tio minuter enkel resa för en timmes logopedmöte än drygt två timmar. Och logopeden häruppe är tydligen riktigt bra också, så det bådar gott.

Mer klang åt rösten! Och mer kontroll!

---

*Min morfar hade KOL och råddes av läkare att utföra en liknande övning (blåsa genom sugrör storlek större i en stor mugg med vatten) för att ventilera ut lungorna ordentligt. Kärl med vatten och sugrör har dessutom en fantastisk förmåga att sysselsätta små barn. Mångsidig grej.