Brickor i hjärnspelet


Jag älskar brickor. Av nån anledning. Eller, närmare bestämt, en anledning som jag inte reflekterat så värst mycket över förrän i vintras. En period när det kändes för jävla motigt och jobbigt allting, och då menar jag precis allting, då ramlade det plötsligt ner lite idéer från den där avdelningen i hjärnan där man spar alla urklipp om smarta grejer man stöter på i livet men som är omöjligt att hitta nånting i när det verkligen gäller.

Och så började jag använda en av mina snygga brickor att bära frukostkomponenter på från kylskåp till bord, för att minska antalet tankeprocesser som ofrånkomligen är kopplade till framdukande av frukost, och därmed göra frukostbestyren till ett mindre ångestframkallande moment, och ingen var väl lyckligare än brickan över att få vara till nytta.

Min egen lycka dämpades en smula när jag märkte att ungarna inte riktigt delade min vurm över det hela, plus att jag kände mig lite fjantig – ni vet, som när man dukar med finporslin för att det är just fint, och så kommer nån och ba ”jaha, här duger det inte med vanligt porslin ens på vardagarna” eller man tar en liten korg för att plocka några kvistar persilja i och så kommer nån och ba ”jaha, det var mycket korg till så lite grönsaker”. Som om jag använde brickjäveln för att verka huslig och moderlig och Ernst-ig.

Om jag ändå vore mer Ernst-ig. Jag älskar Ernst. Nästan mer än jag älskar brickor.

Men i alla fall. Hur kan en bricka till smör-mjölk-ost-bröd minska livets börda då? Jo förstår ni. Vårt kök är ett sånt där korridorskök. Bredvid kylen finns en arbetsbänk, och snett mittemot den är skafferiet. Från kylskåpet till bänken är det ett steg. Från bänken till skafferiet är det ett steg. Från den här lilla triangeln är det cirka sju steg till köksbordet.

Tänk dig nu att du är en sån som har svårt att komma ihåg fler än två grejer åt gången (som jag). Tänk dig att du dessutom är en sån som, trots flera decenniers erfarenhet av motsatsen, gärna tror att du visst kan bära fyra grejer i två händer (som jag). Då blir det många steg att ta. Många saker att glömma bort. Många saker att bli förbannad över.

Att istället ta ett par steg hit och dit för att ställa alla sakerna på en bricka, samtidigt, och gå en gång till bordet med hela rasket, utan risk för fumlande och tappande och glömmande, det spar rätt mycket hjärnkraft. Inga hemula mängder, men när det finns väldigt begränsade resurser redan från början, så är ”inga hemula mängder” ändå ganska mycket rent procentuellt.

När jag var liten hade vi framförallt en röd träbricka med sarg, vari hjärtan och handtag var utskurna, som användes till att bära tårta och te och ljus på när födelsedagsbarn skulle uppvaktas om morgnarna, att fylla med apelsinfromageskålar och ställa i den kalla bastun i väntan på att förtäras efter julmiddagarna, att bära ut saft på altanen varma sommardagar – sånt som brickor normalt används till alltså.

Mormor och morfar, de hade en bricka på köksbordet med lite allt möjligt på – ljusstakar, mediciner, tändsticksaskar, pennor… Inte en enda sorts grejer alltså, utan småplock som var bra att ha lättillgängligt i köket men som förmodligen skulle försvinna illa kvickt om de bara lades direkt på köksbordet.

Själv har jag inte använt brickor nästan alls sen jag flyttade hemifrån. Köpt brickor har jag gjort, men inte egentligen använt. Jag hatar att äta i sängen för det är så jävla bökigt, så där göre sig inga brickor besvär. Och att bära smörgåskomponenter och porslin från kök till vardagsrum? Varför bemöda sig med brickor, så himla jobbigt är det väl inte att gå ett par gånger extra…? (Jo, det är det, mer om det längre ner.)

Fast för ett par år sen fick jag en snilleblixt efter att gått i taket igen över de satans oljeflaskorna och vinägerflaskorna i skafferiet som ramlar omkull så fort man så mycket som blinkar åt dem, eftersom hyllplanen är gjorda av metalltråd – jag tog en bricka och ställde alla flaskorna på. Makalöst klipskt.

I vintras använde jag även brickorna till frösådder, klädde dem i plastfolie och ställde småkrukor på dem. Fast frösådder i såna mängder att det krävs brickor för att frakta omkring i huset, det pysslar jag bara med under ett par månader på vårvintern, så jag har haft svårt att motivera införskaffandet av nya brickor (även om jag inte har låtit det hindra mig, ähum).

I och för sig, för att undvika det värsta nedsmulandet och tespillandet när jag käkar kvällsfika vid datorn (ja, jag vet hur mycket bakterier som samlas i ett tangentbord särskilt om det ramlar ner brödsmulor och nej, jag bryr mig inte; immunförsvaret ska hållas i trim, vettu) så brukar jag använda små mingelbrickor med ett fack för glas/mugg, ett för ätbart. Fast alla mina muggar får inte plats i muggfacket. Men ändå.

Idag slog det mig att jag inte har använt brickan till frukosten på bra länge. Jag har liksom inget behov av det, verkar det som. Brösten är opererade, det är sommar, odlingsintresset är i balans med orken, och jag har på det hela taget mer mental energi.

Men även om det nästan känns mer omständigt att återuppta brickanvändadet igen NU, så kommer jag ihåg hur skönt det faktiskt var DÅ, att inte behöva hantera hela nu tar jag ost och smör, sen måste jag gå tillbaka och hämta mjölk och bröd, eller ska jag ta smör och ost och mjölk samtidigt? eller kommer jag att tappa nåt då? fan vad jobbigt att tappa saker, men fan vad jobbigt att gå flera gånger också, hur ska jag göööra, jag ooorkar inte göra frukooost-tankegången.

Alltså – det jobbiga är inte själva bärandet, utan tänkandet kring bärandet.

Så kom jag till sist på, när jag kontemplerade det faktum att jag älskar brickor, att förutom just den här praktiska aspekten så är det brickornas avgränsande egenskaper som går rätt in i hjärtat på mig. En bricka blir ju en ytterst påtaglig och synlig ram kring sakerna som står på den. Och är det nånting jag har insett att jag behöver i min materiella omgivning så är det visuell och fysisk avgränsning. ”Var sak har sin plats” är en av de bättre snusförnuftigheterna som någonsin yttrats – det lättare att orientera sig, det blir färre saker att att hålla reda på, det är mindre risk för allmän röra, det gör en lugnare till sinnes, och så vidare. (Jag har skrivit om liknande saker förr, på temana småförvaring och struktur till exempel.)

Enda nackdelen är väl att brickor kräver plana ytor i midjehöjd, och att de konkurrerar om plats på ett mer aggressivt fysiskt sätt än tänkta avgränsningar. Men jag känner att jag nog skulle vilja använda mina fina brickor i högre utsträckning till just såna här saker. Hm.

Vänta nu. Hade inte folk förr i tiden små dukar tamejfan överallt? Det är ju som brickor det också – man kan inte bära saker på dem, men man kan ställa saker på kanterna. Hmmm.

Annonser

Kommentera här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s