Då var brösten borta. Åtminstone nästan. Det är liksom två avdankade A-kupor kvar. Tanken är väl att huden och vävnaderna under ska dra ihop sig under läkperioden, och då behövs det lite marginaler tänker jag. Hursomhelst ska jag träffa kirurgen om drygt två månader igen för att se om det behöver göras mer.

Det var alltså lite nervöst, men jag hade bett morsan följa med som administrativt och moraliskt stöd, vilket både hon och jag var glad för. Farsan hade ju ensamrätt på supportfunktion när jag tävlade på längdskidor och sedermera i backhoppning när jag gick i grundskolan – då var mamma persona non grata eftersom jag inte hade nerver för att hantera en omtänksam mor. Men det här var ju inte lika nervöst och hektiskt som skidtävling, och jag är sådär ett kvartssekel visare, liksom.

När vi checkat in på hotellet som jag efter en onödigt spännande förmiddag lyckats boka, käkade vi helt okej thaimat till middag, strosade iväg till Samariterhemmets kortvårdsavdelning där operationen skulle utföras för att spana in stället och klocka promenadtiden.

Sen tog vi en glass vid ån, och gick sen och såg Deadpool 2 på bio. (”Tål morsan Deadpool…? Hm, fast, jag vill ju helst se den, och Deadpool är ju lite rolig också. Äh, vi ser Deadpool.” Och morsan tyckte den var bra också, win/win.)

Innan läggdags var det dusch med Descutan. Det är en klorhexidinlösning dels hälls i håret som schampo, dels gnids in som tvål med en svamp på kroppen. Descutan dödar typ alla bakterier man har på kroppen, för att undvika infektion efter operation.

Man ska inte ha den i ögonen.

Gissa vem som fick den i ögonen.

Kunde nästan inte sova alls för hotellrummet var varmt och jag var nervös och jag la mig ju för sjutton så tidigt som halv ett, och så vidare, så när väckarklockan ringde 05:50 för att jag skulle hinna dricka vatten innan det totala införselförbudet ifråga om även klara drycker trädde i kraft (dit räknas INTE cocacola, upptäckte jag när jag varit smart och köpt en flaska eftersom jag inte skulle hinna få nåt kaffe innan kl 06, och sedan läste på lite noggrannare), då var jag inte sådär jättepigg. Men, jag klarade mig utan migrän. Bara en sån sak.

Ytterligare en Descutan-dusch på morgonen, nu utan ögonbehandling, sen drog vi till Samariterhemmet. Där fick jag fylla i blanketter, ta ett par värktabletter i förebyggande syfte (en långtidsverkande oxycodone som alltså är ett ”morfinliknande” preparat, samt en Alvedon av starkare sort än blasket apoteken har till allmän försäljning), vilket satt bra; jag hade börjat få huvudvärk, samt byta om till de fantastiskt tjusiga operationskläderna. Varför är de så mycket snyggare i amerikansk film?

Det blev en del väntan, förstås, men det hade de förvarnat om, så jag var Förberedd™. Äntligen satte jag igång med boken En man som heter Ove. Det var ett bra val. Det tyckte kirurgen också, när hon kom och hämtade mig för att kolla hur hon skulle operera. ”Bra bok. Jag har en sån granne. Inte så kul.”

Hon bestämde att lägga ett snitt i nederkant av brösten, samt runt bröstvårtan, och sen dra ner en bit av huden ovanför över bröstvårtan och sy ihop. Sen förklarade hon att på män sitter bröstvårtorna lite längre ner, och på kvinnor lite längre upp (vilket kändes lite meh, för jag hade ju hoppats på att höja mina litegranna), men efter att ha tittat lite sa hon att de nog måste hamna lite längre upp ändå (vilket kändes lite nemas problemas dårå). När hon ritat upp styckningsschemat på mig fick jag sätta mig och vänta igen.

Och så var det dags att gå in och lägga sig på operationsbordet. Det var ljusare och luftigare i rummet än vad jag trott; jag har väl sett för mycket på tv. Sen fick jag andas syrgas, vilket inte kändes så värst speciellt, och sen tryckte de i narkosmedel. Och jag blinkade medan taket snurrade allt mer, och sen somnade jag.

Och vaknade. Lååångsamt. Jag hade nån bild framför mig med en rad vita, fyrkantiga former med hål i (inte riktigt som tärningssidor men ändå typ i den stilen) som låg framför mig i luften som på en osynlig ramp snett uppåt och bortåt, och för varje gång jag vaknade till efter att ha tryckt på den biologiska snooze-knappen så försvann en platta. Oftast.

I alla fall så rullade sköterskorna in mig på ett rum när jag vaknat tillräckligt för att gå att kommunicera med. Inte så himla ont, mest groggy, fast jag fick mer smärtlindrande med jämna mellanrum, och det höll väl det mesta i schack.

Vid nåt tillfälle fick jag middag, och vid nåt annat tillfälle kom kirurgen in, i vilken ordning minns jag inte, men hursomhelst så sa kirurgen att hon hade fått lov att lägga ett snitt kring bröstvårtorna och dra ihop huden runt dem istället för det andra sättet. Jag hade inte tillräckligt med hud att dra ner ovanför, och då skulle ärret under dras ut och bli stort, ”och det blir skitfult”. Och nej, även om jag kan tänka mig permanenta ärr så vill jag ju inte att de också är skitfula.

Det gick typ inte att sova på sjukhuset heller, delvis för att jag var tvungen att sova på rygg (hemma sover jag på sidan med händerna hopknölade under kudde och ansikte), och dessutom hade jag ont i ryggen, förmodligen av all spänning. Och så fort jag nästan höll på att somna så tickade klockjäveln på väggen till med ungefär samma ljudstyrka som ett normalt pistolskott.

Tack och lov var jag ensam på det rummet, så jag inte dessutom hade nån annan att ta hänsyn till när jag ställde om sängvinklarna stup i kvarten (klockljudet var rena snöflingelandningen jämfört med mekaniken i den sängen), eller för den delen nån annans ljud och oljud att störa mig på.

Ett dränage på varje sida fick jag, slangar som är perforerade i ena änden vilken då sticks in under huden för att leda bort vätska som bildas, och som slutar i en plastboll på vilken en uppsamlingspåse sitter fast. Bollen skulle tömmas en gång per dag, och mängden som hamnade i påsen skulle kollas. Slangar och bollar och påsar är genomskinliga; som tur var hade jag en tygpåse med mig som jag haft alla rena kläder i som skulle tas på efter Descutan-saneringen, som jag nu kunde stoppa ner alltihop i och knyta fast i jeanshällorna. Den där vätskan ser inte sådär jättemysig ut, om man säger så. Matgästerna på Gävle Bro, där vi stannade för att käka på hemvägen, hade nog inte uppskattat den synen till lunchgulaschen.

Dränagen kunde tas bort ifall dygnsmängden inte överskred 20 ml, varför jag försökte boka en tid på vårdcentralen hemmavid för det, eftersom det var det kirurgmottagningen hade sagt. Fast jag fick inget svar på den förfrågan via 1177 som jag gjorde. Dock skulle jag ändå på sårkontroll 7 dagar efter operationen, också på vårdcentralen hemma, för det hade kirurgmottagningen också sagt att jag kunde göra, så jag tänkte att då får jag väl vänta till dess.

Men på min vårdcentral sa distriktssköterskan att de inte hade kompetens för vare sig den här första sårkontrollen eller dränageborttagning. Förstås. För det är ju så ofta så när jag har kontakt med vården, att jag får höra en sak från ett håll, men på det hållet får jag höra en annan. Men distriktssköterskan såg till att ordna en tid på kirurgmottagningen på Falu lasarett dagen därpå i alla fall, stort tack till honom.

Att ta bort dränage var ju inte… jättekul. På ena sidan kändes det som om de höll på att dra loss saker inuti, vilket, öh, var precis vad de gjorde – det bildas ett vakuum inuti (vilket det ska göra; vätskan ska ut men inte tillbaka in) vilket gör sitt till, men sen växer vävnaden runtom fast litegrann också med tiden – men det gjorde kanske inte direkt ont, det var mer obehagligt.

På andra sidan gjorde det ont på riktigt. Jag småtuggade på underläppen och spände hela mig, och blev påmind om att andas ganska ofta, sen blev det nästan förlossningsandning tills härket till sist var ute. Sen pirrade det i både armar och bröst och hela underdelen av ansiktet ett tag, och underläppen nästan krampade ihop sig. Fy fan.

En kirurg, som kände hon som opererat mig, kom in och kollade så allt såg bra ut (det gjorde det), sen la sköterskorna om såren med lite självhäftande skumgummiplåster typ, och så på med gördeln igen. Ja alltså, den elastiska gördel som håller tryck på operationsområdet och ska sitta på i flera veckor för att allt ska läka snyggt och dra ihop sig på rätt sätt och så. Inte bekvämt, men fin får lida pin och så vidare.

Som sagt är det fortfarande, eller ser åtminstone fortfarande ut som, ett par urlakade bröst av minsta storlek kvar. Dessutom sitter ena bröstvårtan lite längre ner. Dock vet jag att det brukar behövas lite korrigering efteråt, och att det tar tid innan huden drar ihop sig och jämnar ut sig. Sen är det ju inte säkert att det nånsin blir helt slätt och fint. Det är väl nästan så att jag antar att det inte kommer att bli det.

Men jaja. Huden på min mage är ju redan demolerad efter två graviditeter, så de lär väl matcha då.

När vi firade vår nyblivna tioåring med restaurangbesök inne i stan häromdagen kikade jag lite på min spegelbild i skyltfönstren och, alltså, taxöron eller inte så är det ju tydlig skillnad mot förut. Och det känns för jävla bra.