En kollega på ett tidigare jobb lärde mig den här visan, på melodin Nu är det jul igen:

//:Nu är det nu igen och nu är det nu igen
och nuet varar än till sedan://
//:Det var inte sant och det var inte sant
för däremellan kommer redan://

Så känns det lite nu. ”Nu har jag en vecka kvar tills… vänta det är på torsdag, och jag måste åka på onsdag, och idag är det måndag? Redan??”

Lyckades med satans svintur och en mycket hjälpsam hotellreceptionist boka hotellrum för mig och medföljande mor i torsdags, något jag förstås borde ha gjort redan när jag fick kallelse till operationen.

En annan grej jag kanske borde ha gjort redan är att införskaffa det kemiska stridsmedlet som kallas Descutan och som ska döda av samtliga bakterier på min kropp timmarna innan operationen. Fast det känns i alla fall som att chansen att något av alla apotek i den här stan har den tvålen är större än att något av de patienthotell-godkända hotellen i Uppsala har två billiga enkelrum lediga på veckodagar…

Det börjar gå upp för mig att hela den här fysiska förändringsprocessen tagit en jävla massa energi, fastän jag inte trott det. Att gå och vänta och vänta och vänta på remisser, kallelser och beslut, när man själv redan är tämligen klar med hela det mentala avgörandet. ”Ja, jag är redo, sätt igång, bring the maskulinitet” och så bara… nehepp, inte den här veckan heller…?

Visst vet jag att fysiska förändringar knappast är lösningen på samtliga mina problem, men det känns som om Rösten & Brösten är två grejer (eller ja, tre då om man ska vara nogräknad) som verkligen har tokstor betydelse för min självkänsla. Att få en röst som stämmer överens med min könsidentitet – faktiskt så räckte det med blotta löftet om en – gjorde att jag äntligen vågade göra gamingvideos och lägga ut på Youtube till exempel. Och nu räknar jag helt kallt med att jag utan bröst kommer att vara mer bekväm i närheten av andra människor, vare sig jag känner dem eller ej, eftersom det kommer att vara en – okej två – grejer mindre att oroa sig för att någon kommer att märka.

Från början trodde jag, eller hoppades med god tillförsikt i alla fall, att jag skulle ha varit vid den här punkten redan för två år sedan. Väntetider inom vården känner jag förstås till, men varken den vetskapen eller den glädje jag i grund och botten känner för att jag faktiskt får genomföra könsbekräftande/könskorrigerande behandling har riktigt kunnat väga upp det faktum att jag mestadelen av tiden gått runt och känt mig som ett formlöst mellanting, ett ofrivilligt varken/eller, en som inte hör hemma vare sig på damernas eller herrarnas.

Men snart. Snart så blir formen tydligare. Även om jag även fortsättningsvis kommer att ha bra mycket bredare höfter än genomsnittsmannen.