Förra torsdagen var jag på Akademiska i Uppsala igen, för att få mina stämband inspekterade. När jag kom hem hade jag fått brev från just Akademiska, och hej och hopp, nu har jag tid för bortoperering av brösten den 24 maj!

Att jag fick gå upp aptidigt kan jag ta så här i efterhand, för till och med ridlektionen på kvällen gick bra, med tanke på resor och läkarbesök och omvälvande besked som annars kan göra mig lite lullig i huvudet.

Och stämbanden såg bra ut. Foniatrikern, som det kallas, kollade på dem med en kamera (jag hade en skärm att titta på jag med – äckligt men spännande) och konstaterade att de är hela och friska. Det var ju skönt. Han gav mig också tips på en övning för att träna upp musklerna, eftersom jag har lite svårt med de högre tonerna; ibland hörs de inte alls, till exempel. Övningen går ut på att säga ”brrr” med läpparna och waila upp och ner. Gött så.

Sen kom jag alltså hem, öppnade brev från Akademiska i tron om att det var blodprovspapper inför nästa testospruta, och läser ”Välkommen till Kortvårds- och uppvakningsavdelningen vid Samariterhemmet för plastikkirurgisk operation”.

…

omg

OMG!!

…blev reaktionen. Så där satt jag och grinade av glädje en liten stund, som omväxling. Jag… hade liksom ställt in mig på att få vänta till i höst, kanske till nästa vår rentav, efter det där lagom uppmuntrande ”våra väntetider är på minst 10 månader, tråkigt om du fått felaktig information från läkaren” i vintras. Och så är det om en månad.

Eller ja. Nu är det bara tre veckor. O.O

Baksidan är väl att jag äntligen börjat dra i lite tåtar om att få ha praktik på travskolan, bara väntar på att få reda ut villkor och annat med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men med minst en veckas heltidssjukskrivning efter operation, och därefter ytterligare några veckor där jag inte får anstränga mig fullt ut (för att det ska läkas ordentligt), så… ja. Alltid är det nåt.

Men ändå. Brösten ska bort. Jag ser verkligen fram emot att kunna sträcka på ryggen och dra tillbaka axlarna offentligt, nåt som jag knappt gör ens med binder nu eftersom jag tycker att bysten syns för mycket. Och då blir det automatiskt att jag kurar upp axlarna.

Äntligen.