Det här inlägget började jag skriva redan i oktober, då det var bröstcancermånad och butiker och hemsidor vimlade av rosa band, rosa diskborstar och rosa skruvmejslar. Mitt i alltihop åkte jag till Uppsala för att träffa plastikkirurg, för samtidigt som så många människor kämpar för att få behålla både liv och bröst, försöker jag bli av med mina. Bröst alltså. Livet har jag gärna kvar. Fast, helst ett par kilo lättare.

I oktober träffade jag alltså ÄNTLIGEN plastikkirurg, diskuterade metoder, fotograferades och sattes så upp på väntelista för mastektomi. Återstår att se om även de här tre månaderna, som vården alltså ska garantera mig vård inom, kommer att bli fyra-fem i slutändan; Akademiskas track record på den här fronten är tämligen uselt (tack och lov är det kunnigt folk jag har fått träffa).

Ibland känns det lite svårt att argumentera för plastikkirurgi för transpersoner. Liksom, visst ser kroppar olika ut och det är bara att acceptera att kroppen förändras på grund av ålder, graviditet, gener och så vidare. Kan jag inte bara visa fåfängan dörren och lära mig leva med mina manboobs? Eller ja, de är väl lite annorlunda formade än hos cismän antar jag, men, ändå liksom?

Så grubblar jag mig grå över samhällsnormer, könsuttryck och könsroller i förhållande till gener och biologi – men kan ändå inte komma ifrån att somliga saker förknippas väldigt starkt med könstillhörighet, både utifrån och inifrån. För min del är bröst starkt förknippat med att vara kvinna, och det är jag inte, och därför vill jag inte ha bröst.

Och så kom jag på, där i allt rosafärgat kampanjande, att bröstrekonstruktion för cancerpatienter också är skattefinansierat och dessutom helt självklart. Därför att det inte handlar om nån satans skönhetsnoja utan om identitet. En del av identiteten sitter i kroppen. Liksom, en människa som föds utan näsa, eller som får sin näsa förstörd i en olycka, hen är ju fortfarande människa. Det fattar man ju. En människa utan näsa är lika mycket värd som andra människor, skulle vara samma person om hen hade en näsa, har fortfarande samma rättigheter, och så vidare. Men om nu personen i fråga mådde dåligt av att inte ha någon näsa, då skulle svaret inte bli ”skönhet kommer inifrån vettu, du duger som du är!” utan ”då fixar vi en näsa åt dig, inga problem, staten pröjsar”.

Ja, och så var det detaljen med att kroppskorrigering trots allt är en väldigt effektiv behandling när det gäller transpersoners psykiska välbefinnande. Jag har lärt mig att acceptera fysiska förändringar efter graviditet och fysiska faktum som beror på gener, och det finns inga garantier för att jag skulle bli en lyckligare och mer harmonisk människa ifall min kropp såg ut mer som rådande skönhets- och mansideal. Men de förändringar som testosteronbehandlingen fört med sig, i synnerhet när det gäller rösten, de har gjort att jag känner mig mer som mig själv.

Så manboobs i all ära; det ska bli skönt att bli av med just mina.