Rutiner är trevliga när de sitter i ryggmärgen och inte gör nåt väsen av sig. Faktum är att hela poängen med rutiner är att de inte ska göra nåt väsen av sig. Alls. Tyvärr brukar rutinerna som jag försöker rista in i min egen ryggmärg efter ett tag bete sig som ena satans drill sergeants och gapa och skrika på mig i tid och otid så att jag till slut måste lasra bort dem.

Samtidigt behöver jag rutiner, eller åtminstone automatiserade, icke förhandlingsbara ramar kring vardagssysslorna. Hur komma runt detta?

Tja, ett sätt är att ständigt byta rutiner. Hittar jag ett arbetssätt som passar mig i två veckor har jag lärt mig att det knappast är troligt att det kommer att hålla i ytterligare en. Eller så gör de det och jag har ingen aning om varför. En sak jag därför behövt inse vikten av att lära mig, är denna: Bara för att jag ger upp en rutin för en annan så är jag inte mindre värd/latare/kringflängigare för det.

Annars är det ju nåt folk brukar sucka och muttra över, när andra– OKEJ STOPP OCH BELÄGG HÄR NU, skit i vad andra tycker eller vad jag tror att de kanske kommer att tycka. Okej? Okej.

Nå. Var var jag… Upprätthållandet av rutiner utan att dö under oket av deras sammanlagda tyngd.

Rutiner vs Passion

En höst gymmade jag 4-6 gånger i veckan, följde olika träningsprogram, anpassade dem efter mina egna mål, svagheter och förmågor. En vår sådde jag grönsaker och blommor så köket svämmade över av förodlingar, grävde bort en bit gräsmatta för att anlägga pallkrageodlingar, planerade för skiftodling och räknade ut vilka grönsaker som skulle planteras ihop för bästa resultat.

Det hade inte funkat om jag inte just där och då tyckt att det var roligt, samt haft nån sorts inre drivkraft som höll ångan oppe. Ångan tog slut efter respektive halvår, ungefär, om det nu beror på att jag körde slut på krafterna eller om det helt enkelt är min naturliga kretsgång, det här med uppsving och nedgång i fritidsintressena. Kanske en kombination.

Grejen är förstås, att under de passionerade högenergiperioderna har jag inte behövt några rutiner för att få nåt gjort; jag har gjort saker ändå, frivilligt. Tyvärr är passion något väldans opålitligt när det gäller mig.

Jag vet att det brukar kännas bra när jag väl går till gymmet, och att alla onda överarmar och axlar och handleder och ryggar brukar bli bättre av lite skrotlyftande. Jag vet också att det är bra mycket trevligare att laga mat på en ren diskbänk, eller att borsta tänderna till gnistrandet av blankputsad vattenkran. Dock har inget av de senare, mer mundäna sysslorna, någonsin försatt mig i halvårslånga extaser då jag snöat in på såpkoncentrationer och borsttäthet, vilket delvis kan förklara deras sällsynta framträdanden.

Framförallt beror det dock på oförmåga att få rutiner att sätta sig. För de flesta rutiner som försöker rota sig i mitt huvud gör det genom att ständigt påminna mig om allting jag måste göra, i vilken ordning, hur jobbigt det kommer att vara och att jag kommer att behöva göra det resten av livet.

Så utomordentligt ineffektivt.

Ledig-en-vecka-metoden: Steg för steg

Så, när nu passionen för toalettstädning och, måste jag för närvarande tillstå, gymträning, icke finns att tillgå, då är det tvång som gäller, men – mycket, mycket milt sådant. Att ställa in målet på 110% kommer effektivt ta död på all vilja att genomföra nämnda aktiviteter, samt med största sannolikhet mitt självförtroende. Således har jag bestämt att jag inte får gå till gymmet mer än en gång i veckan, och inte städa toaletten förrän på fredag.

Vilket leder till den ”belöning” för utförd aktivitet som givit Ledig-en-vecka-metoden dess namn. Ledig-en-vecka-metoden går ut på följande:

1. Fundera ut en aktivitet som behöver göras rutinmässigt.
2. Bestäm en dag i veckan då aktiviteten ska utföras.
3. Utför aktiviteten då du bestämt att den ska utföras (det här är det absolut i särklass svåraste momentet, jag vet, men även här håller jag på att knäcka nöten som heter Prokrastinering).
4. Tänk efteråt, och det här är den viktigaste punkten av alla, tänk efteråt att ”nu är det gjort, nu är jag helt ledig en vecka från det här!”.

Klart man får lov att, under tiden aktiviteten genomförs, tänka i banor som ”oj vad skoj det här var” eller ”tänk vad skönt det ska bli efteråt” eller ”shit jag är ju bra på det här ju”. Så länge man inte skadar nån så är det aldrig fel att inbilla sig att nåt är kul.

Hur går det här då, tycker jag?

Jovars, än så länge funkar det ju. Fast på grund av rubbande av cirklar i form av diskmaskin vars diskprogram jag satt igång kommer att passera tidpunkt för planerad avfärd till gymmet, eller en psykoterapeuttid förlagd till fredag förmiddag istället för den dag som i åtminstone tre veckor varit psykoterapeutdag, det har gjort att jag skjutit på gym respektive toalettstädning onyttigt länge just vid de tillfällena.

Vilket leder mig in på det här med prokrastinering, som jag bestämt mig för att skriva ett analyserande inlägg om framöver. Dock är bloggande än så länge inte infört i något rutinschema, så vi får, ironiskt nog, se när det blir av. Sen, förmodligen. Men idag i alla fall så ska jag bara spela lite World of Warcraft, sen ska jag städa toaletterna. För det ska vara gjort innan lördag. Det säger sergeant Rutin i alla fall.

WoW.

Toalettstädning.

Sen är jag ledig från toalettstäd en hel vecka. Ljuvligt.