Nu så. Efter två och ett halvt års grubblande, utredning och väntan, så har jag nu testosteronet som i en liten ask. Eller faktiskt i en liten ask. Egentligen tre.

Det  blev testogel till sist. Jag hade nog föreställt mig spruta, men hade egentligen inte alls bestämt mig när jag kom in till läkaren. Istället gick jag runt och var nervös för sprutan, kroppens reaktion och så vidare. Satt på biblioteket på Akademiska och tittade på The Expanse på Netflix för att lugna ner mig. Inväntade M (exmake tillika närmaste vän alltså; outsägligt tacksam för ditt stöd!) som skulle följa med men missade första tåget. Fick komma in till läkaren, som informerade lite om testosteronets verkningar på kroppen. Intet nytt under solen, men tål att höras om och om igen.

Gel eller spruta?

Så frågade läkaren om jag ville ha spruta eller gel, och då var jag ju tvungen att bestämma mig. Sprutan ges med 6-12 veckors mellanrum och testosteronet sprutas in i sätesmuskeln, där det sedan frigörs efterhand – mest i början, för att sedan dala. Gelen stryks på huden en gång om dagen och ger alltså ungefär samma dos varje gång. En del transkillar kan få pms-liknande symptom i slutet av sprutperioden, och eftersom jag vet hur negativt jag själv kan påverkas av de stora svängarna i menstruationscykeln, så tänkte jag att gel kanske är bättre för mig. Jämn och konstant dos.

Nackdelen med gel är att den absolut inte får komma i kontakt med någon annans hud. Den ska strykas ut på ren och torr hud, man måste tvätta händerna noga efter att ha använt den, den måste torka in i 3-5 minuter innan man får ta på kläder, man får inte duscha på 6 timmar efter att ha använt den och ska man ha hudkontakt med någon annan, inklusive gravida, måste man duscha noga. Annars riskerar personen som blir utsatt att få oönskade förändringar av maskulin karaktär. Nu har jag ingen partner eller liknande som jag brukar ha särskilt mycket hudkontakt med, och ungarna kramar jag med kinderna, inte magen eller axlarna, så just det är inget större problem. Resten fixar jag.

Sen insåg jag att gelen gav mig ett kryphål. Jag hade ju kunnat skjuta upp första dosen. Eller sluta efter två. Eller nåt. Så jag fick sätta ner foten lite och hålla fast vid att 14 november skulle vara dagen då jag började med testosteron. Så nu har jag börjat.

Chilla, mannen

Två dagar. Det märks ingenting. Men vad hade jag förväntat mig, bli en rövarhövding med pösmage och pipskägg på en enda dos? Jag undrar jag, om jag inte hade det ändå. Med tanke på den lättnad som infunnit sig nu när jag inser att förändringarna kommer att ta sin tid, alltså. Jag visste förstås innan att det tar några år för kroppen att liksom stabilisera sig, men det är rätt mycket jag vet som jag inte känner.

Lustigt. Vägen hit har tagit alldeles för lång tid, men nu välkomnar jag snigeltempot. Kanske för att jag har mer kontroll nu. Jag är igång med nånting som inte kräver väntan under obestämd tid emellan. Jag tar mina dospåsar, kommer att kallas till kontroller med jämna mellanrum, och fortsätter ta mina dospåsar. En stadig och konstant väg framåt. Det är jag fan inte bortskämd med.

Hehe. Nu är jag igång. På riktigt. Äntligen.