DU HAR INTE SKRIVIT NÅT PÅ SJU DAGAAAR gapar WordPress när jag kollar bloggen ifall nån kommenterat eller så. Nej det är sant. Det har jag inte. Förlåt?

Jag går en kurs som psykiatrin i Falun håller i, Ha Koll heter den och syftet är att bli lite mer skillad i att hantera sin tid. Slippa glömma bort möten, slippa lova bort sig åt höger och vänster samtidigt, slippa fara runt som en hamster på uppåttjack fem minuter innan bussen går, och så vidare.

”Mina adhd-patienter kommer antingen för sent eller en halvtimme för tidigt” sa läkaren som satte min diagnos, och jag kunde ju inte annat än skratta igenkännande. För det är ju så. Antingen är kommer jag inhalkandes med andan i halsen en kvart efter utsatt tid, eller så vankar jag av och an nån halvtimme innan och undrar om jag tagit fel på plats, dag eller klockslag.

Nu måste jag erkänna att jag är mindre bra på att passa tider när det gäller kompisar. Kanske för att det känns mindre som att stjäla tid om man bara ska ta en fika på stan, än om man ska ha ett möte med arbetsförmedling eller nytt jobb eller så. I det ena fallet slösar jag bort någons fritid, i det andra någons arbetstid.

Tid är egentligen något högst subjektivt. Tyvärr är den också på tok för objektiv. När klockan är två så är den två, oavsett hur mycket eller lite jag hunnit göra och uppleva innan dess. Själv blir jag oerhört frustrerad när folk utan att meddela det inte passar tiden i vård-, skol- eller jobbsituationer, alltså när någon har gett mig en tid som jag förväntas hålla. Om det är en kompis som ska fika med mig, då spelar det mindre roll. Jag vet ju själv hur det är, liksom.

Men vad har det med att jag inte bloggat på sju dagar att göra? Eh… Jo, jag har visserligen haft tid att blogga men inte orkat, för jag har överbokat mig de senaste veckorna. Överbokat betyder för min del att jag har haft ungefär fem dagar av sju fyllda med kurser, resor och aktiviteter i över två veckor. Piece of kaka för fullt funktionsdugliga, helt omöjligt för min stackars hjärna. Trots att det mesta var kul. Men kul eller inte, det slutade i sjukskrivning några dagar.

On the upside, så har jag nu intyg på att jag kan slå på en tappad hästsko igen.

På måndag ska jag till Uppsala för att, vad jag förmodar, få min första dos testosteron. Det har hamnat längst bak i huvudet på grund av allt annat som surrat runt där de senaste veckorna, så planen fram till dess är att ta det jävligt passivt. Spela in nån liten videosnutt, för dokumentations skull. Spela World of Warcraft. Titta på Downton Abbey. Softa. Svårt för en som mig, som aldrig får nåt gjort och därför tror att jag är lat, och sålunda blir stressad av att aktivt ta det lugnt. Men nödvändigt, för även om jag har väntat på det så länge och längtar dit, så känner jag mig lite väl överraskad. Det innebär permanenta förändringar, och det känns som om jag glömt bort att säga hejdå till den person som hör ihop med det utseende och den röst som nu kommer att försvinna.

Softa. Chilla. Ta’t lugnt. Don’t panic. Inget planerat, inte boka in nåt nytt. Bara landa mentalt. Luuugnt och försiktigt.

Så. Nu har jag bloggat, WordPress. Nu kan du slappna av, så ska jag göra detsamma innan jag måste hasta iväg på Ha Koll-kurs och ridlektion.

PS. Det snygga Horde-trycket på muggen är skapat av Cecilia Medin, en av utställarna på Artist Alley under ComicCon Stockholm i år.