Hästars defaultläge är Käka Gräs. Om de inte får Käka Gräs mår de dåligt. Jag tror vi människor funkar på samma sätt.

Vårt defaultläge är Göra Eld. Det första människor gör när de slår sig ner på nåt nytt ställe är inte att hitta nåt att äta, utan att Göra Eld. ”Där det finns en eld, där finns det ett hem”, sa Ronja Rövardotters kloka mor Lovis. Så sant, så sant. Visst, Jaga och Samla och allt sånt där, det sitter också i nån sorts ryggmärg, men utan eld klarar man sig inte i skogen, eller hur Ronja*. Därför skrapar man ihop en hög ved och Gör Eld innan man ens tänker på nåt annat.

Ett av de viktigaste kriterierna när jag och mitt ex letade hus var sålunda att det skulle finnas någon form av eldstad inhyst i objektet ifråga; öppen spis, braskamin, möjligen kakelugn med glaslucka – helt enkelt ett ställe där jag kunde göra upp eld och sedan sitta och stirra in i densamma. Det har jag lärt mig av min egen mor att det är viktigt att ha en eld att stirra in i emellanåt.

Utan ved – ingen eld, så lyder inte alls det gamla ordspråket, men det är icke desto mindre sant. Om man är lite generös med betydelsen av ordet ved, det vill säga; bränsle är måhända ett mer korrekt ord. Hursomhelst måste man skaffa ved om man ska kunna Göra Eld i sin braskamin. Vi skaffar ved en gång om året, och denna vackra första oktoberdag kördes årets vedlass hem till vår uppfart. Ett par timmar senare var den med insats av hushållets samtliga åtta händer inburen och prydligt staplad i vedboden.

”Ett väl utfört arbete ger en djup inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar”, var det inte så han sa, Karl-Bertil Jonsson. Det har nog med det här Göra Eld att göra. Har man gjort sin eld, då har man fullgjort den viktigaste plikten. Skapat Värme. Ett av de mest basala basbehoven (de andra är mat, sömn och sen slutar behovstrappan på ära, berömmelse, märkeskläder och liknande), och har man bara basbehoven uppfyllda så överlever man.

Och ju större vedförråd, desto mer eld kan man göra. Det är väl därför vi gillar att fylla förråden med inte bara ved utan också syltburkar, plastpåsar och liknande (frimärken, tablettaskar, handväskor…), för det talar liksom om för våra hjärtan att nu, nu må livet taga vilken vändning det vill, vi har ved så vi klarar oss.

Ibland glömmer man bort att man har det där defaultläget. Man går rastlös runt och känner att det är nåt som saknas men kan inte sätta fingret på vad. Och så plötsligt så sitter man framför en eld i sitt vardagsrum eller i sportstugan eller i skogen och allt bara… rinner av en. Allt som existerar är lågorna som fladdrar, glöden som skimrar, träet som knäpper. Och i vedboden finns mer ved att hämta när elden börjar falna. Basbehovet uppfyllt. Man klarar sig.

Min vedbod är fylld. Vintern kan komma. Jag har en braskamin och jag är inte rädd för att använda den.

*Jag vet att det var utan kniv man inte klarade sig i skogen, men nu var det eld vi snackade om, eller hur.