Jag har fått höra från flera håll att gynekologbesök i transitionsprocessen inte är lagmässigt obligatoriskt, att det är onödigt, och på vissa har det låtit som om det är en ren kränkning av integriteten. Därför var jag rätt nervös igår när besöket skulle äga rum. Men det visade sig vara ett mycket bra och informativt besök med en mycket bra och kunnig gynekolog.

Det sköts ju upp en månad vilket var frustrerande när jag fick veta det, men orsaken till att jag inte bara kunde gå till nån annan var för att den här gynekologen har koll på trans. Så det var värt väntan. Sen är jag väl inte ensam om att ogilla gynekologiska undersökningar, men då visade det sig att jag kunde välja på traditionell gynundersökning och undersökning med ultraljud. Det senare förfarandet är gör att man inte kan undersöka lika noga, men man kan ändå få en okej bild av hur det står till därinne. Jag valde ultraljud, och även om gynekologen hade lite svårt att se så verkade allt vara i sin ordning, sånär som en något förstorad ovansida av livmodern, vilket förmodligen är en ofarlig muskelknuta och tydligen väldigt vanligt.

Hon informerade också om vilka operationer man kan göra, hur andra patienter brukar resonera kring ett eventuellt borttagande av livmoder och äggstockar, att jag ska sluta med p-piller innan jag börjar ta testosteron, att brösten kan tas bort efter tre fyra månader efter man börjat ta testo för då har brösten krympt så mycket som det är fysiskt möjligt, och lite till. Hon skrev också ut ett annat p-piller som förhoppningsvis gör mig blödningsfri; de jag tar nu inte funkar riktigt optimalt.

Så på det hela taget var det ett bra besök, nyttig information och en undersökning som jag förstår syftet med.

Jag vet inte varför jag inte frågat mer om gynbesöket tidigare, när läkaren berättade hur det skulle se ut efter att psykologutredningen var klar. Jag tänkte väl i vanlig ordning inte så mycket alls, utan bara accepterade faktum. Man gör väl ofta så när det gäller vården, man tänker att de vet väl bäst. Fast jag hade ju sluppit lite irritation och oro om jag frågat mer. Eller så kanske jag borde fått utförligare information redan från början. Eller så fick jag det men fattade inte. Det är inte alltid så lätt att veta när det gäller kontakten med vården…

Hursomhelst. Ny väntan under oviss tid, sen blir det endokrinolog och testosteron.

När jag gick till tåget hade jag helst velat sätta mig och gråta en liten skvätt, av lättnad, glädje och lätt panisk skräck. Det är här liksom den största förändringen i mitt liv näst efter att få barn. Samma vilja och längtan att genomföra det, men också samma skräck inför vad det kommer att göra med mig.