OBSERVERA! Detta inlägg kommer att handla om mens. Jag kommer att skriva om personlig erfarenhet kring ämnet och det kommer att bli intimt. Såpass intimt att om jag istället för att blogga skulle sitta mittemot dig och berätta så skulle jag se ut som en kokt tomat i fejan och pipfnissa fram orden av genans. Samtidigt bestämde jag mig för att nu jävlar måste jag skriva om det här, för det är alldeles för många som inte vågar. Vill du hellre läsa mer objektiva texter, ta en titt på Aftonbladets artikelserie #Mensendå eller Apoteksgruppens kampanj Hej! Vi har mens.

Jag är väl som de flesta andra som någonsin har eller har haft eller kommer att få mens. Jag snackar helst inte om den. Jag flashar inga bindor eller tamponger när jag ska gå på toa utan smyger ner dem i fickan och hoppas att ingen ser. Blir lite varm om kinderna när jag lägger upp mensskydd på varubandet i affären. Oroar mig för att det ska blöda igenom kläderna, lukta oangenämt, för att bindan ska hamna snett och skava, att glömma tampongen i.

Sen är det ju det här att jag numer räknar mig själv som man. Vi är rätt få, vi män som har mens. För en del transkillar är det helvetet självt, att en gång i månaden blöda från ett hål som man hatar så djupt för att det hindrar en från att vara sig själv. För andra, däribland mig själv, är det väl normaldrygt. Jag grät en skvätt när jag fick min första mens för jag ville fan inte ha den. Alls. Jag har sällan haft stora besvär, jag har tagit p-piller i perioder för att kunna styra mensen och de har funkat hyfsat bra, jag var mensfri i ett helt underbart år efter att första barnet föddes (att jag sen läckte ur brösten istället är en annan femma), insett på senare år att jag har måttliga pms-besvär nån dag per menscykel, men den kunde ha varit aldrig så smärtfri, regelbunden och utan biverkningar – jag hade inte velat ha den ändå. Har aldrig tyckt om att ha mens. Har aldrig känt mig bekväm med att ha mens.

Och så är det väl för de flesta menstruerande människor. Fastän man vet att en någorlunda regelbunden och hyfsat besvärsfri menstruation är ett tecken på att kroppen funkar och mår bra, och fastän man vet att i dagens moderna samhälle så finns det rätt mycket man kan göra för att ha en så obehagsfri menstruation som möjligt, så är det skämmigt och jobbigt och besvärligt och i många fall direkt plågsamt att ha mens.

Framförallt är det ingenting man pratar om. Åtminstone inte var som helst. Åtminstone inte med människor som inte har erfarenhet av det själva. Jag har upplevt det som lättare att prata förlossning med allt vad det innebär än att prata om mens, även med nära vänner. En förlossningshistoria blir ju lätt lite… grabbig. ”Vattnet forsade, och jävlar vad jag skrek, och så här mycket sprack jag” och så vidare. Medan det blir intimt på ett annat sätt att snacka om tamponger som river i torra slemhinnor i slidan, skavd hud mellan skinkorna av att gå med binda för länge, vilka trosor som får bindan att sitta så att mensblodet inte rinner bakåt upp i rövskrevan på natten istället för att sugas upp av bindan…

Ni fattar. Det blir… äckligt. Så där privat och intimt äckligt. Samma sorts privat och äckligt som gör att människor drar sig alldeles för länge innan de söker läkarvård för problem i analområdet.

Och så borde det inte vara. Forskning på xx-människors underliv och reproduktionsorgan ligger så jävla långt efter forskning på xy-kroppar, bara för att xy-kroppar i allmänhet just för att de inte menstruerar är ”lättare” att studera. Samtidigt är mens en så stor källa till obehag och dessutom en viktig indikation på hur kroppen mår. Då om någonsin måste man väl prata om det.

Aftonbladet har nyligen uppmärksammat mens i samband med idrott med taggen #Mensendå. Läs idrottskvinnor själva berätta om sin mens, läs forskares ordande om saken, och framförallt: Titta på bilderna på förstasidan och reflektera över din egen reaktion. Själv blev jag alldeles het om kinderna när jag såg idrottarna med mensfläckar i byxorna, riktigt kände skammen slå sina klor om mig å deras vägnar. Sen kan man fundera på varför man skäms så jävla mycket. Kolla också upp Apoteksgruppens kampanj ”Hej! Vi har mens.”, som bland annat samarbetar med FN:s Projekt Flicka.

För övrigt kan jag säga att jag numer använder tamponger eftersom jag i mindre utsträckning påminns om hur jag är skapt nertill på det viset. Men det krävdes lite tampongprovande innan. OB Fleur och Libresse går bort eftersom de suger upp för bra. Jag har känsliga slemhinnor i slida och på inre blygdläppar och det börjar skava redan vid andra bytet. Nu använder jag helst Renée Voltaires Lingonvecka eller Natracare som bägge dessutom är miljömärkta (har också provat Coops miljömärkta, funkar bra också). De håller kanske inte lika tätt, särskilt inte om man använder en mindre storlek för att ytterligare minska skavet, och de är mycket dyrare än andra tamponger, men de är ack så mycket snällare mot mina slemhinnor.

FÖRSTÅR NI HUR MYCKET JAG RODNAR NU?? Men det får det vara värt. En ska inte behöva gå och skämmas för att prata mens när nästan hälften av jordens befolkning någon gång i livet har det.