Att mata småfåglar


Det här inlägget innehåller annonslänkar. (Vad är det?)

För småfågelpopulationen i det stora hela gör det varken av eller till om man smäller upp ett fågelbord på gården och fyller det med solrosfrön och talgbollar. Om de inte fixar mat på egen hand, ja då får de vackert skylla sig själva, som det heter på evolutionsspråk. Däremot kan det vara kul för en själv att spana på fåglarna, kolla vilka sorter som finns, och, som i mitt fall, hoppas att de ska fatta att trädgården är deras också, och att de får hänga där hela somrarna och käka sniglar och larver så mycket de orkar.

Inte för att jag vet om gråsparvar och talgoxar gillar kållarver eller vinbergssnäckor. Men det är värt ett försök. Hursomhelst satte jag upp äldsta barnets gamla automat på garageväggen för nån vecka sen, fyllde den med vildfågelblandning och hoppades på det bästa. Nu har några fåglar hittat dit. En gråsparv som hatar havre till exempel. Den jäkeln trycker i sig solrosfrön så magen bågnar, och sprätter då och då ut hela skurar av havrefrön.

Jag köpte en till fågelmatare på Granngården idag, en snygg pryl som heter Maine och är gjord i nån sorts antik-brons-aktigt färgad metall. Inte alls vad jag hade tänkt när jag gick in i butiken men där hängde den och så blev det. Och den passade riktigt bra i äppelträdet, både mot grannens gulmålade plank och vårt gråmålade hus. Hoppas den lockar till sig matchande fåglar också. Domherrar skulle vara fint. Hoppas de gillar havre. Jag har ingen aning om vem som gillar vad i småfågelvärlden.

Mamma och pappa har alltid matat fåglar och lärt mig skilja på gulsparvar och grönfinkar… eller är det gulfinkar och grönsparvar… och morfar var in i det sista mycket mån om småfåglarnas väl och ve, liksom farfar, så man tycker ju att jag borde ha det här med fågelmatning i blodet. Ändå har jag aldrig någonsin matat fåglar om vintern. Inte ens under tiden jag har bott i eget hus, och det är åtta år drygt vid det här laget.

Var sak har sin tid, antar jag. Det har helt enkelt inte funnits plats för fåglar. Nu när jag satt ute mitt på dan så kaninen fick komma ut i hagen en stund, så hörde jag fåglarna tjattra och sprätta och flaxa vid garageväggen, de var inte så många och förde inte så mycket liv, men jag kände då att det här har jag saknat. Fastän jag egentligen aldrig hållit på och matat fåglar personligen.

Jag antar att det är ytterligare en del av mitt reconnectande med naturen som man ändå kan kalla det, mitt nyväckta odlarintresse och hästliv och allt sånt. Det finns plats mentalt nu, det finns en längtan och det finns en gnutta energi över. Inte så himla mycket dårå, men en gnutta. En gnutta kan räcka långt.

20160921-fagelmatare

Annonser