Eller vänta förresten, akta dig inte, du ska döden dö.

Ursäkta stridslustan men jag har kommit på vad det är som käkar upp mina plantor. En morgon när jag kom hem efter jobbet såg jag dem. Små gråbruna äcklon som slemmade fram över jorden eller satt fast på en kålrotsplanta och glufsade i sig i slowmotion.

Jag har liksom aldrig odlat såpass att sniglar varit ett problem. Nu har jag fått känna på hur det är att en morgon förvänta sig spirande plantor bara för att upptäcka att bladen är fulla med hål eller rentav inte finns alls längre. Jävla djur. Nu verkar det vara den mer harmlösa parksnigeln som härjar i min trädgård, och enligt Svensk Trädgårds bestämningsnyckel är de inga som behöver bekämpas till skillnad från den Spanska Inkvisitionssnigeln (även känd som spansk skogssnigel eller mördarsnigel). Men seriöst. Käkar de upp mina plantor får de fan skylla sig själva.

Det har blivit knoppar på en del saker som sniglarna ännu inte nått upp till i alla fall. Ringblommorna runt äppelträdet, krukplanterade sommardahlia, lejongap och zinnia, och de köpta lökarna och knölarna av gladioler och dahlia växer på fint i tillfälliga planteringslådan i väntan på flytt till ännu obestämd rabatt (även om sniglarna har hittat till just knöldahlian). Och! Det har flyttat in en rosa näva (tror jag det är) från grannens tomt. Eller snarare, den har nog rötterna kvar där men krupit under planket för att blomma lite hos mig. Det uppskattas.

Sen är förstås ohyra i trädgården en sån där mental övning. Vad är jag beredd att lägga energi på? Vilka strider frestar på mer än det ger tillbaka? Om jag lägger en massa energi på att, säg, bekämpa bladlöss och hålla undan fåglar från körsbärsträdet och ändå inte får några bär kvar för att jag inte lyckades/orkade vinna den striden – är det då värt det? I snigelfallet så tänker jag att det är värt ett försök – om jag övar på snigeljakt i år kanske det går bättre nästa år, när jag vet hur det faktiskt ser ut när de varit i farten – medan jag gav upp kampen om körsbären redan i våras då jag stod på Granngården och övervägde om jag skulle köpa ett fågelnät eller inte.

Det är svårt, det här att fokusera på det bra och skita i det som gick åt helvete. Jag måste aktivt tänka ”Jag har jättemycket sallad, och dill, och nästan alla kryddor jag sått och satt tar sig som de ska, och morötterna växer sakta men säkert, och squash i pallkrage blommar medan squash i multikruka växer som en gökunge”, och minst lika aktivt tänka ”resten var ändå bara frön, det går att köpa morötter på Hemköp, nästa år har jag bättre koll på när jag ska så vad och vad som ska planteras ut först”.

Sakta men säkert lär sig hjärnan tänka, och hjärtat känna. Litt om litt.