Exekutiva svårigheter #blogg100


#blogg100 inlägg 23

I höstas genomgick jag en ADHD-utredning på egen begäran, eftersom jag insåg att jag inte längre kunde intala mig att ”så där är det för andra med” samtidigt som jag rände huvudet i ytterligare en vägg i mitt försök att bevisa för mig själv att det handlar om vilja och inställning. När utredningen var klar konstaterade psykologen att det inte fanns underlag för en diagnos, eftersom jag på andra plan kompenserade för de svårigheter jag har. Däremot skrev han ett intyg som jag kan visa upp i kontakt med till exempel Arbetsförmedlingen eller framtida arbetsgivare.

Visserligen var det en smula nedslående att inte få en diagnos rätt och slätt, det ska erkännas, men den dominerande känslan är att det är SÅ SKÖNT att äntligen få det bekräftat att jag har svårigheter som sträcker sig bortom sånt som ”alla andra också känner”. Att när jag säger att har svårt att fokusera, lätt blir stressad av plötsliga ändringar i planerna osv, så är det inte för att jag är lat, bekväm av mig, inte anstränger mig tillräckligt, utan för att jag HAR problem med de här sakerna, av en eller annan anledning. Så här skriver psykologen bland annat:

”Under utredningen påvisade Marcus främst svårigheter med koncentrationsförmågan samt förmåga att växla mellan olika uppgifter. Marcus lever även i sviterna av ett tidigare utmattningssyndrom som förvärrar ovanstående kognitiva funktioner. Detta innebär även en begränsad förmåga till mental uthållighet där personer som drabbats upplever en utmaning bara av mindre mentala ansträngningar.”

Så även om det inte blev nån ADHD-skalle av mig (referens: Hökartorgets låt ADHD Skalle) så prickar jag in ett gäng kriterier. Det är också därför jag har en kategori som heter Kaoshantering här på bloggen. För ofta är det kaos i mitt huvud och runtomkring mig, och det behöver hanteras. En del saker har jag kommit på helt själv (säkert med  massor av input från internet, böcker, vänner, tidningsartiklar och liknande), en del hämtar jag från olika källor som jag faktiskt kan referera till.

En sak som är drygt med den här problematiken är att känna att man blir uppfattad som tråkig, hänsynslös eller negativt inställd i allmänhet när man måste säga nej eller vänta. Därför har jag satt ihop en lista, förkortad TÖFF, som jag säkert tror att fler kan ha nytta av när de ska förklara för andra hur jobbigt det kan vara med sånt som de flesta tycker är piece of cake.

Tid – Det kan vara bättre att maila eller sms:a än att ringa om det är nåt som ska planeras eller bestämmas. Då hinner jag tänka över mitt svar och slipper ångra mig efteråt. Jag kan också ha svårt för att fatta beslut på momangen. Kanske är det bättre att du beslutar åt mig.

Överseende – Jag glömmer bort vad folk har sagt, tappar tråden i samtal, förlägger grejer. Det är inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag helt enkelt inte kommer ihåg eller orkar hålla fokus.

Framförhållning – Jag träffar dig gärna, tar en fika, går på bio, you name it, men jag behöver framförhållning, kanske flera dagar. Det krävs mycket energi för att ändra dagens planer, om planerna så bara är ”ta en dusch” eller ”åka och handla”.

Förståelse – Att jag bloggar och spelar och skriver smarta saker på sociala medier betyder inte att jag kan göra allt lika lätt. Psykiska sjukdomar/funktionsnedsättningar är som vilken kroppslig åkomma som helst. Det är bara svårare att se var gränserna går för vad man klarar av om det sitter ”i huvudet” än ”i kroppen”, även för mig som drabbad.

Det här gäller ”långa växlingar” (mitt uttryck), alltså när det handlar om till exempel middagsplaner eller vad man ska göra i helgen. ”Korta växlingar”, alltså när jag till exempel sitter och skriver ett blogginlägg, och nån kommer för att fråga saker, är också jobbiga och stressfyllda. Men det får bli ett eget inlägg senare.

Annonser