När jag i min ungdom tränade skidåkning och min far drog med mig ut i löpspåren om somrarna för att hålla igång konditionen, så kommenterade han vid något tillfälle att ”du håller samma fart i uppförsbackarna du, annars brukar man ju sakta ner”. På senare år har insikten slagit mig att så gör jag fortfarande, i typ allt jag gör. Inte för att jag medvetet tänker att jag inte får slacka, utanför att det automatiskt blir så att jag håller högsta tempo oavsett, för det är liksom det normala. ADHD-skallar, duktiga flickor och starka karlar känner säkert igen sig.

I höstas löptränade jag för fystestet för att behålla montélicensen (ett test som visar att ryttaren ifråga kan springa 3000 m på max 15 minuter, sitta i jägarvila mot en vägg i 60 sekunder, göra burpees (som för övrigt är den värsta övningen som någonsin uppfunnits) under 60 sekunder, stå i planka i 60 sekunder och göra 10 armhävningar; om detta även garanterar att ryttaren klarar av att rida ett helt montélopp utan att få mjölksyra och svimma av efter ett och ett halvt varv, det förtäljer icke dokumenten). Jag hade då inte löptränat sen jag tog licensen ett och ett halvt år tidigare. Då sprang jag typ tre gånger innan jag gjorde testet. Innan dess hade jag inte löptränat sen lumpen 2001. Jag hatar nämligen att springa.

Men i alla fall. Liksom min far noterade jag att jag inte slog av på takten i uppförsbackarna, vilket ledde till att det hela blev mycket jobbigare mycket fortare. Och i ett anfall av filosofi kom jag fram till att det nog är därför jag haft det så jobbigt av och till i livet. När man springer i uppförsbacke rör man sig ju inte bara på det vågräta planet utan också i det lodräta, vilket gör att det blir jobbigare att ta sig en meter framåt än om man sprungit på slät mark. Problemet är att om man bara tittar på det som svishar (eller inte svishar) förbi på sidorna, så verkar det bara som om man springer långsammare.

Omedvetet verkar jag tänka att om jag haft en viss fart dittills ska jag väl för tusan hakar hålla den. Det går ju. Jag kan ju springa lika fort uppför, då ska jag väl springa lika fort uppför. Och så blir jag jättetrött av det. Och känner mig dålig som inte orkar hålla samma fart på slät mark som alla andra, fastän jag var snabbare uppför. Knäppt va. Att andra, som hushållat med krafterna, orkar längre. *himlar med ögonen*

Så nu när vintern faktiskt kom i år och det plötsligt gick att åka skidor, och jag tänkte att jag väl kunde damma av mina gamla Atomic ARC Skating-skidor från 90-talets mitt och träna kondition och lite benuthållighet på snö istället, så har jag försökt tänka om i uppförsbackarna. Mentalt har jag redan övat på det, att om jag är dödstrött och less och allting känns jävligt, då får jag ligga på soffan och kolla på tv eller spela mobilspel och käka choklad utan att jag ska vara där och gnälla och skuldbelägga och hota med diverse katastrofscenarioin. Jag har ju gång på gång sett att jag faktiskt tar mig tillbaka på banan, oavsett hur ”lat” jag varit.

Så ut i skidspåret, och när uppförsbackarna kommer – dra ner på tempot, ta det lugnt, spara på krafterna. Lägesenergin bygger jag ju upp ändå, oavsett hur fort det går.

Det funkar. Typ. Oftast. Sen åker jag för att träna kondition och inte för att det är kul (jag har inget emot skidåkning, jag har bra teknik och så vidare och jag tycker definitivt bättre om skidåkning än löpning, men det är ju inte som att det står först på listan över lördagsnöjen direkt), och då ska det förstås vara lite jobbigt.

Hur applicerar jag denna livsvisdom på livet självt då, undrar du? Tja, försök lita på att uppförsbacken förr eller senare tar slut och att det då går nerför (inte utför, viktig skillnad) igen. Det blir lättare. Lägesenergin bygger du upp även om du ”inte gör nåt alls”. Om allting är skitjobbigt en dag, eller en vecka, jamen tillåt dig själv att ta det lugnare då. Du kommer att få upp farten igen. Det finns ingen som helst poäng att straffa dig själv för att du inte orkar det du inte orkar.

Visst låter det klokt och vist? Jag är så klok och vis. Det svåra är dock inte att vara smart, det svåra är att praktisera det. Men det är som med fysisk träning, ju fler tillfällen man övar, desto bättre blir man (se där ytterligare en till visdom).