Egentligen en knäpp rubrik; det har ju inte varit 2022 förut så det kan ju liksom inte bli ett nytt 2022. Men i alla fall.

Den uppmärksamme noterar att jag inte bloggat sen 26 juli i fjol. Alltså ett och ett halvt år sen. Det har till exempel att göra med att jag börjat arbetspröva, det vill säga äntligen blivit satt i arbetsförmedlingsprogram för att få lite hjälp. Innan jul hade jag en aktivitetsnivå, det vill säga avlönat kneg och arbetsprövning sammanslaget, på ungefär 60 procent och även om jag har varit väldigt trött utanför jobbtiden så känns tiden på jobbet bra. Träning ger färdighet och så vidare, skam den som ger sig, upp på hästen igen, ja ni fattar.

Och på hästen, och bakom hästen, har jag också varit en hel del. Två riktiga lopp i år, med gamle trotjänaren Snack Launcher på travskolan. Det senaste loppet skulle inte jag ha kört men vän och ordinarie kusk blev dålig så jag fick hoppa in med kort varsel. Första gången jag startade med voltstart vilket innebar oliiidlig nervositet, men det blev ett bra lopp tack och lov.

Det var inte tänkt att bli någon årskrönika här, jag ville mest bara få ur mig ett inlägg innan året tog slut, för jag vill gärna återuppta bloggandet men jag får ju aldrig tummen ur…

Så ja. Nu är ett för mig personligen rätt bra och utvecklande år över, även om de sista fem dagarna tillbringades liggandes på soffan med feber och hosta och ett par dagars idogt nysande, och jag hoppas att 2022 blir ett ännu bättre år – både för mig och för världen.

Kanske framförallt för världen. Jag verkar ju klara mig rätt bra ändå.