En arbetsterapeut jag träffade en gång sa, på tal om hur svårt jag har att göra tråkiga saker och hur de liksom växer i huvudet redan innan jag tagit mig an dem så de känns helt oöverstigligt tråkiga, att vanliga människor inte tänker så mycket på att det är tråkigt under tiden. De bara sätter igång och sen bara gör de det. Klart det finns massor med ”jo fast” och ”men alltså” och ”faktum är att” på det påståendet, men kontentan av det hela är att normalt funtade människor klarar av att göra tråkiga saker utan att det liksom vrider tarmarna ur led på dem, medan såna med exekutiva svårigheter, låg mental uthållighet och adhd-relaterad brist på förmåga att utföra tråkiga sysslor (som jag) inte gör det.

Förutom ibland. För ni vet väl hur adhd beskrivs som värsta superkraften i kvällstidningar och somliga peppande texter riktade till både adhd-skallar och deras arbetsgivare? Och det är klart att om man lyckas utnyttja sin adhd på rätt sätt så kan man utföra stordåd, bli framgångsrik, och så vidare. Vid enstaka tillfällen visar jag också prov på adhd-superkraften. Idag till exempel sov jag länge på morgonen, eftersom jag är vaken länge på natten, och tog god tid på mig att käka frukost och spela mobilspel, och sen…! Sen slog den till. Adhd-kraften.

Klippte utsidan av häcken på framsidan och ryckte bort en del ogräs, sopade ihop och bar undan riset, diskade ett par kaffetermosar, torkade av bordet och la på duk och letade fram ett par matchande ljuslyktor, drog igång en tvättmaskin, klippte gräsmattan, la massa gräsklipp runt potatisplantorna, hängde upp tvätten, allt med endast ett par pauser för knäckemacka respektive mobilspel. Och nu sitter jag här och bloggar.

Det är en typisk sån där ”jag kan inte sitta still”-dag. För när jag satt och knaprade i mig knäckemackan, inte för att jag egentligen hade lust att käka nåt, men jag visste att jag behövde för jag var hungrig, så började jag städa av bordet innan jag ätit klart. Och fastän jag egentligen var på väg ut igen för att klippa gräset så tog jag termosarna först. Och samlade ihop smutstvätt av samma färg och temperatur som bordstabletterna jag nyss kastat i tvättkorgen. Det var som om jag var en uppvridbar bäver* och såna kan man ju inte stoppa, och inte vill man heller, är den igång så är den igång liksom.

Och då tänker jag, att alla de där framgångsrika entreprenörerna som tackar sin adhd för att de är så himla driftiga och ”aldrig kan sitta still”, är det så här de känner jämt? I så fall både avundas jag dem och inte. Det är ju så här folk går in i väggen, på det där sättet jag aldrig någonsin gått in i någon vägg – de kör på, känner drivet och tar vara på det, tänker att ”käka kan jag göra sen” och ”jag ska bara göra klart det här först” och sen PANG kroppen slutar funka, kan inte äta, inte prata, allt gör ont. Typ.

Min kropp funkar i stort sett väldigt bra, och jag har sällan haft fysiska symptom på utmattning. Migränanfall kan jag koppla till stress och/eller sömnbrist i många fall (och somliga mediciner, till exempel adhd-medicin), men utöver det har jag inte direkt varit löpsedelmaterial för utbrändhet. Istället kommer utmattningen redan innan jag gjort allt sånt som skulle kunna tänkas matta ut mig, eftersom hjärnan grubblar och förutspår och lever sig in i det så förbannat.

Vart var det jag ville komma med det här nu igen…

Jo! Känslan efteråt. Eller bristen på känsla. Jag antar helt kallt att de där vanliga människorna jag pratade om i början, de känner olust inför något tråkigt som ska göras, sen tar de sig i kragen och rycker upp sig och får tummen ur arslet och ändan ur vagnen och GÖR det. Sen känner de ”jädrar i mig, det gjorde jag bra, nu ska jag slänga mig i en solstol och käka äppelkaka för det är jag förbaske mig värd”. Antar jag. I de flesta fall.

Men när jag har haft mina ryck så… å ena sidan känner jag inte om det egentligen är något tråkigt jag håller på med under tiden, utan det är något jag gör som jag också vill göra; å andra sidan har jag väldigt svårt att känna att jag gjort något bra efteråt. Eller att jag gjort något överhuvudtaget. Jag liksom glömmer bort det jag nyss har gjort och går över till nästa grej, och så håller det på. Till sist blir jag så hungrig och trött att hjärnan bara ”nepp, nu räcker det, kaffe och choklad och macka, vet inte hur man gör för att hålla en sekatör längre, ingen aning om hur man städar, sorry, choklaaaad”. Ibland kan jag komma in i någon sorts andra andning, oftast inte. Sen vet jag aldrig när nästa ryck kommer. Går inte att planera, går inte att förbereda, går sällan att kicka igång (jo, det kan gå att kicka igång rycken, det gör det – man kan till exempel gå ut i trädgården och strosa och inte alls ha några planer på att rensa ogräs, och så råkar man gå förbi nån stackars liten maskros som man får för sig att rycka upp, och innan man vet ordet av är halva rabatten rensad – men det är inte 100% tillförlitligt).

Nå. Fördelen med att glömma bort det man nyss ha gjort på en gång är ju att man blir glatt överraskad nästa gång man går ut till bilen och ser att åh, titta, häcken är klippt! Fast nog behöver jag ändå påminna mig själv om att berömma mig själv när jag åstadkommit något, även om det skett under inflytande av adhd-ryck. Så nu ska jag BELÖNA mig med Final Fantasy XIV och kaffe.

*En uppvridbar bäver är en av alla de tingestar som Minus samlar på sig när han ger sig av för att leta efter stora världen (Minus och stora världen av Sven Nordqvist som går att köpa på Bokus). Nu tror ni kanske att jag stoppar in random ord bara för att kunna slänga in annonslänkar. Det gör jag inte. Bävern dök upp i huvudet först. Först efteråt började min inre entreprenör snacka om profit. EDIT: Annonslänken borttagen.