Har du sett min lilla katt, lilla katt, lilla katt?

Den är vit och den är svart, den är vit och svart!

Äntligen har jag skaffat katt! En elvaårig svartvit fröken som heter Trulza och som bott på katthem ett tag eftersom tidigare familj inte kunde behålla henne. Det är en försiktig men nyfiken katta som gillar att sova i knät och som oftast inte gör något väsen av sig men som rätt vad det är far runt som en galning i vardagsrummet eller går lös på endera dörr eller stol med klorna.

Ungar är ju som ungar är, så det har tjatats om diverse djur sedan de kom upp i skolåldern, men av olika anledningar har jag dragit mig för att skaffa nåt mer avancerat än kanin och hamster åt de små liven. Katt har jag själv velat ha sen jag var liten, men fan ingen hund – jag kan visst tycka om hundar i egenskap av individer, men generellt luktar de inget vidare och de kräver engagemang på ett annat sätt än vad katter gör. Dessutom har jag oroat mig för allergi, mer om det längre ner.

Hursomhaver, så såg jag inlägget från närmaste katthem om Trulza redan i februari, och när hon var kvar ett par månader senare tänkte jag att en äldre katt som behöver ett lugnt hem kanske inte är den mest attraktiva på marknaden, men desto mer rätt för mig och familjen – som kattnoobs skulle vi inte behöva krångla med lådträning och uppfostran och så vidare, plus att det ju inte direkt är nån rusningstrafik här hemma till vardags. Så jag hörde av mig. Och katthemsföreståndaren tyckte det lät som ett hem som skulle passa Trulza.

De första dygnen var dock en pärs. Herrejestanes. Jag visste att katten var skygg och att hon skulle behöva tid på sig för att finna sig tillrätta med nytt hem och nya människor, men när kattjäkeln i princip suttit under soffan* eller under en säng i två dygn utan att varken äta eller dricka eller gå på lådan, då var jag genuint orolig för att hon skulle få typ njursvikt eller nåt. Jag tillbringade åtskilliga stunder liggandes på golvet med ena handen instucken under soffan eller sängen (höfterna var ömma, kan jag säga) pratandes och gullandes med katten som möjligen kröp närmare efter en stund och lät sig klappas lite innan hon kröp undan igen.

Tålamod är en dygd.

Jag är fan stolt över mitt tålamod här.

Fast jag ringde katthemmet efter första dygnet, och veterinär efter ett och ett halvt dygn, bara för att försäkra mig om att katten inte skulle lida någon skada av mat- och, tja, kissvägran. Ett gott tecken var i och för sig att hon var framme nån gång per dag åtminstone och lät sig kelas med av både mig och ungar.

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev tårögd när hon äntligen gick på lådan. Det är fan precis som med bebisar, att man kan må så jävla dåligt när nåt är fel, och bli så jävla glad när de skiter.

Att överhuvudtaget hitta henne var också en utmaning. Det första hon gjorde när jag kom hem med henne var att smita in i tvättstugan och krypa in under en bänk där. Åtgärd: stänga tvättstugedörren. Sen gömde hon sig under min säng. Bra så, där är det hyfsat lätt att se om det finns nån katt eller inte. Under soffan – inga konstigheter. Lite svårt att se därinne i hörnet bara, men görbart.

Så var hon plötsligt spårlöst försvunnen – igen. Tills jag hittade henne under ett täcke i dotterns säng.

Den metoden upprepades i sonens säng senare. Vid nåt tillfälle hade jag glömt att stänga nere i källarn, men då hade hon tack och lov bara gömt sig under en extrasäng som står där, och inte inne bland kartongerna. Det hade varit ett helvete att leta katt där.

Och så var det en morgon då jag trodde att nu har hon hittat precis alla tänkbara och otänkbara gömställen som finns, så var fan är katten?? Precis innan jag var tvungen att överlåta letandet till ungarna för att åka till travskolan så slog det mig att jag inte tittat under braskaminen i vardagsrummet. Den har en liten öppning framtill. Så jag lyfte undan plattan som sitter för utrymmet under där den ickefungerande motorn till fläkten sitter. Där tittade ett par stora gröngula ögon tillbaka på mig. Och lite senare kröp en svart och grå katt ut (hann inte ta kort).

Sotet hade försvunnit efter ett par dagar; jag hade inte hjärta att försöka bada kattskrället.

Nåja.

Sen dess har det gått stadigt och hyfsat snabbt framåt, hon tigger mat när kylskåpet öppnas, hon letar upp oss och jamar om hon tycker det blir för ensamt, hon sover i soffan eller på min säng eller på en filt bredvid min säng dag som natt, och hon dyker upp där man minst anar det och stirrar på en med stora, uppmärksamma ögon.

Bästa (och enda) leksaken är ett par skosnören på en pinne som vi leker med ibland, och hon är väldans skicklig på att klättra omkring på skrivbord, piano, tv-bänk, bland mina frösådder och så vidare utan att paja nåt. Hon käkar inte upp obevakade matrester eller krukväxter, hon river inte ner glas och muggar på pin kiv, och även om hon inte bara klöser på trasmattorna eller de filtar vi ibland hinner med att lägga på soffans armstöd, så förstör hon liksom ingenting.

Men, frågar sig vän av ordning, är inte du allergisk mot katter? Och jag, också en vän av ordning även om jag sällan håller den, får väl svara nja. När jag var liten var det bara far och en bror i familjen som inte tålde katter, själv hade jag inga problem. Men på gymnasiet började jag också få lite allergiska reaktioner av katt och det har jag fortsatt med. Inget allvarligt egentligen, det har kliat i ögonen och jag har fått utslag på armarna vid kontakt. Det har också varierat från katt till katt; det verkar som om det med somliga långhåriga katter samt kattungar räcker med att de och jag själv rör sig i samma rum för att det ska kännas i näsan, medan jag har kunnat gosa med andra katter och snusa dem i nacken (det är ju, precis som med bebisar, halva poängen med katter; att snusa dem i nacken) utan att det märkts nästan alls.

Så länge jag ger fan i att gnugga mig i ögonen, det vill säga. Ögonen är min akilleshäl. Det är mest ögonen som kliar under gräs- och gråbosäsongen, och nåde mig om jag inte tvättar händerna ordentligt innan jag tar ut linserna. Men de svullnar inte igen, och det hjälper med ögondroppar om jag skulle klanta mig eller ha otur.

Men visst hade jag lite betänkligheter, kattallergi kan ju leda till astma, astma är dåligt etc. Och tänk om ungarna också var allergiska och jag skulle behöva göra mig av med katten det första jag gjorde…? Ja och så handlade det förstås om viss hänsyn till far och bror, då, som ju avlägger visit med ojämna mellanrum.

Men… så skaffade ungarnas kusiner katt ifjol, och sonen har sovit över utan besvär, och dottern och jag har varit kattvakt åt en granne flera gånger och kelat med den katten utan att dottern haft några besvär (och knappt ens jag), OCH jag har inte någonsin uppvisat några astmatiska besvär, så nu när coronakrisen drog in och det blev social distansiering och avrådan att resa bort och träffa folk, så tänkte jag att vafan. I bästa fall blir det som kompisar har vittnat om, att allergin går över eller åtminstone mildras när man vant sig med den katt man skaffat, i värsta fall får jag väl ta medicin då.

Så hur har det gått? Ja, den första dagen fick jag nässelutslag på armar och hals och runt läpparna, och jag fick lov att ta ögondroppar efter att ha tagit ut linserna (det får jag fortfarande nästan varje kväll), trots noggrann handtvätt innan.

Efter ett par dagar fick jag nästan inga utslag alls efter kontakt. Sen var det lugnt, sen blev jag plötsligt jättesnuvig av henne veckan efter hon flyttat hem till oss. Det höll i sig i ett par dagar, och jag tog nässprej en gång när det blev lite väl jobbigt. Sen lugnade det också ner sig.

Sen dess har det varit helt okej, fast det varierar lite från dag till dag – rätt vad det är får jag nåt litet utslag, eller så kliar det i näsan efter gos, men det är ganska milt. Ögonen är fortfarande lika känsliga men i princip bara vid direktkontakt, om jag får katthår i dem eller rör vid dem efter att ha klappat katten eller så. Häromdagen sprätte Trulza till med örat när jag skulle pussa henne och träffade i ögat. Jävlar vad det kliade.

Men. Kontentan av det hela är att både jag och ungarna är väldigt nöjda med vår nya gamla katt. Hon är sällskaplig och respektfull (oftast frågar hon om hon får komma upp i knät – hon tittar upp på en och jamar eller snarare kuttrar till, hon är störtskön), med stor integritet och mycket underfundighet.

Helt klart värt lite kliande ögon.

---

*Den här satans ikeahörnsoffan har en liten kant på ramen inunder hörndelen, och hade jag inte sett kattrackan åla in under hörndelen överhuvudtaget, så att jag senare kunde lysa med ficklampa och se svansen sticka ner från kanten, så hade jag aldrig i hela mitt liv hittat henne där.