När jag gjorde lumpen så brukade löjtnant W beskriva sånt där som man drar sig för att ta tag i som ruttna älghuvuden mitt på ett findukat matsalsbord. Nånting som nån har sagt eller gjort kanske, ett problem som måste lösas innan det blir ännu större, misstankar som behöver få bekräftas eller avskrivas.

”Älghuvudet ligger där på bordet och stinker, så då får man köra tummen i ögat på det och ta tag i det. Antingen så är det verkligen ett älghuvud och då får man bära ut det och slänga bort det, äckligt men sen är det borta, eller så visar det sig vara en såpbubbla och då spricker det och det blir ingenting kvar.”

Ett sånt älghuvud hade jag på mitt metaforiska matsalsbord för ett par veckor sen. Jag var till travskolan för att rida lite för att känna på en sista gång innan första licensloppet på montékursen. Efter det passet insåg jag att nej, jag kommer inte att orka stå i jockeysits ett helt lopp. Vafan ska jag göra nu? Måste jag hoppa av? Då är det ju ett helt år kvar till nästa kurs här på Romme?

Och så var jag plötsligt redo att lägga av med allt vad trav hette för evigt eftersom jag var en värdelös människa med hybris. För antingen är man perfekt eller så är man körd, eller hur…? Å andra sidan vet jag ju hur snar jag är att bestämma mig för vad som är omöjligt i ett givet ögonblick och tänkte redan på onsdagen när allt var nattsvart att jag behövde ge det hela några dagar innan jag slängde travutrustningen i soporna och kastade in handduken på travskolan. ”Ta det efter helgen, efter födelsedagskalas och styr.” (Jo för jag hade ju ett födelsedagskalas att planera mitt upp i alltihop.)  

Sen stack jag äntligen tummen i ögat på älghuvudet på måndagen före licensloppet och ringde kursledaren för att höra om jag kunde få rida med längre läder till en början, och då sprack älghuvudet för det var i själva verket en såpbubbla.

”Det är nästan ingen som orkar rida med korta läder i början, du rider med så långa läder du behöver och kortar vartefter.” Så var det med den saken. Tänk vad mycket vånda jag besparat mig om jag tagit itu med älghuvudet på en gång. Fast jag kunde ju ha blivit utkastad. Och då hade jag ju fått deala med det under helgen och kalaset.

Å andra sidan kan jag ju så här i efterhand tycka att det är rimligt att jag får rida med längre läder än proffsjockeys så länge jag håller mig till reglementet, eller hur.

Och licensloppet då? Jodå, det gick förvånansvärt bra!