Det är nytt år nu och jag har redan rensat lite i garderoben. Det ni.

Lär väl inte bli nåt mer gjort på hela året nu.

Men i alla fall så har jag varit uppe i Härjedalen och firat nyår med lite föräldrar och syskon samt ena ungen, och varit till Röros en sväng för att briljera i julequiz med bror&C:o (åtminstone fick jag briljera lite med min genom Vår Kok Bok förvärvade kunskap om Sachertårtans beståndsdelar samt om titeln till det allra första spelet med Nintendo-Mario, även om jag var osäker på om det var Donkey Kong eller bara Kong (det var det senare) och ungen fick också briljera med lite tv-spelskunskap) OCH det jag skulle komma till var att jag i vanlig ordning vid den här tiden fylls av inspiration och idéer om förnyelse i hemmet, utrensning och uppgradering, alla fantastiska verk jag ska skriva, alla eminenta kreationer jag kommer att tillverka och så vidare och så vidare, men samtidigt också får den kvävande känslan av att det som vanligt inte kommer att bli nåt av det över huvud taget.

puh. lång mening. andas.

Hursomhelst. Sen ett par veckor före jul är jag utan ADHD-medicin. Skulle förnya och gjorde det med några dagars marginal, eftersom jag senast inte fick förnya recept förrän det var ungefär en veckas förbrukning kvar. Fick svar att både Elvanse 60 mg samt 20 och 40 mg var restnoterade till slutet av januari 2020. Okej?? tänkte jag, hur fan ska det här gå?? Men det har gått rätt bra. Jag är tröttare på morgonen och har mycket svårare att somna när jag väl kommer i säng om nätterna, men kan sova ett par timmar på dagen/eftermiddagen/kvällen och få det att gå ihop ändå. Att kliva upp vid niosnåret verkar vara det nya svarta, då verkar hjärnan funka som bäst.

Annars har jag inte märkt så himla mycket av de skillnader som jag märkte när jag började ta Elvanse – det blev bland annat lite lättare att hantera ljud och stress, och lättare att ta tag i saker, men det tycks inte ha försvunnit nu. ADHD-medicinering är nu ingen livslång behandling, utan kan väl snarare ses som värktabletter vid ryggskott; de hjälper en att hantera det jobbiga tills dess att man läkt ihop och börjar fungera bättre igen. Ungefär. Ryggskott går förstås över, det gör inte adhd, men under tiden med medicin kan man ju tänkas ha lärt sig lite nya sätt att hantera livet på, och programmerat om hjärnan en smula.

Den största skillnaden kanske är rent kroppslig. Jag har inte direkt märkt av några tydliga biverkningar förut, mer än att blodtrycket gått upp en del (kanske lite väl högt tyckte endokrinläkaren jag nu fått träffa här i Dalarna), men nu märker jag att magen funkar bättre utan medicinen, det nästan KÄNNS i kroppen att blodtrycket är lägre, lättare liksom, kanske heller inte yr emellanåt på samma sätt som förut, och – peppar peppar – fingertoppar och händer blir inte lika uppfuckade efter att ha varit ute i kylan eller blivit kalla vid datorn (har under de senaste åren fått svullna fingertoppar, särskilt runt nagelbanden, och huden på händerna, framförallt mellan tumme och pekfinger, knogar och nedre delen av fingrarna, har ofta blivit het och röd och ibland kliat när jag blivit kall om händerna, vilket jag ju är typ jämt om jag inte har hållit igång fysiskt).

Så ja, jag fortsätter väl min ofrivilligt initierade medicineringspaus på lisdexamfetaminfronten och ser hur nästa månad går. Uppföljning av medicineringen skulle ha gjorts i december men fick skjutas på av olika anledningar, men snart lär jag väl få det gjort också. Ska bli spännande att se hur blodtrycket är nu.

Ska också bli spännande att se om garderobsrensningen följs av köksrensning och linneskåpsrensning. Visst får man köpa nya handdukar fastän man inte riktigt rensat ut de gamla först? Jamenvadfint, tänkte väl det.