Det som göms i snö kommer opp i tö, det känner de flesta till. Få vet att det ursprungligen fanns en bisats till detta ordspråk som löd ”men inte nödvändigtvis i originalskick”. Ironiskt nog har den delen fallit bort under årens lopp.

Eftersom jag har dna från vikingar i mina celler så minns jag förstås den biten undermedvetet, därför såg jag också till att äntligen plocka in alla krukor från sommarens odlingar i garaget. Självklart något för sent för somliga känsliga individer, men på det hela taget blir nog årets förluster minimala.

Glad att jag kom mig för till sist. Eller, jag borde väl egentligen uttrycka det ”stolt över att ha slutfört arbetet”. Jag är inte den som i onödan tror att positivt tänkande förändrar livet, men i viss mån har jag märkt att ett aktivt deltagande i sin egen inställning till saker och ting samt ett listigt anpassat språkbruk kan resultera i en något bättre hantering av sysslorelaterad ångest.

Undrar om det har med adhd-skallars berömda fokus att göra, det här att inte orka ta tag i saker. Att man liksom blir alldeles inne i hur jobbigt det är för stunden att man inte klarar av att tänka sådär som alla positivister glappar om hela tiden att tänk vad skönt det kommer att kännas när det är klart.

Eller om det är förmågan in absurdum fokusera på detaljer. Å andra sidan känns det ju väldigt mycket som en o-förmåga att fokusera på just detaljer då man ju tenderar att se allt det jobbiga i en och samma oöverklätterliga hög istället.

Hm.

Nå. Krukorna står i alla fall och tinar i garaget nu. Bra så.