Jaha nähä jag gav visst upp #blogg100. Ingen vits med att stressa upp sig för nåt som jag inte alls måste göra. Dessutom har jag fått annat att göra. Veckoschema.

Jag träffade en arbetsterapeut på psykiatrin i fredags. Tydligen blev jag uppskriven på väntelista i augusti, nåt som jag hade glömt helt, men tyckte ändå att det kunde vara värt ett möte. Så jag fick berätta om min vardag, vilka problem som uppstår, och hur jag kan lösa dem.

Med minnet i filofaxen

Några av de första grejerna som brukar föreslås för dem som har stora problem med att komma ihåg, få gjort och komma i tid är: Kalender och att göra-listor.

Min första skoldagbok fick jag på mellanstadiet från en hästbokklubb om jag inte minns fel, och sen dess har jag använt kalendrar. Därav rubriken; en av raderna i den lilla beskrivande dikt min klassföreståndare på högstadiet skrev om mig på mitt avslutningskort var just ”med minnet i filofaxen”.

Morsans mest effektiva knep för att få julstädning utförd med hjälp av oss ungar var listor på kylskåpet där man fick stryka över det man hade gjort.

Sen barndomen har jag alltså pysslat med sånt här länge, även om jag numer har kalender och att göra-listor som appar i mobilen.

Det betyder inte att det funkar klockrent. Ett av mina största problem är ju att jag har svårt att få rutin på saker och ting, även om jag använder listor, kalendrar och påminnelser till fördärvelse. Dessutom är det inte bara mig själv jag ska ha pli på utan också mina barn. Det är också lätt att inte få grepp om sånt som inte syns tydligt, alltså bokstavligt talat finns framför ögonen på en. Så arbetsterapeuten föreslog en veckoplanering på typ whiteboardtavla för hela familjen.

Veckoplanering lol

Alltså vi har ju försökt ha en gemensam kalender på väggen förut, med en spalt för varje familjemedlem. Det har ju funkat sådär. Det kräver ju liksom att alla är med på tåget, och ofta känns det som om jag är den enda som är intresserad av att få med alla på det där satans tåget (det stämmer förmodligen inte, men vi har väl det gemensamt i den här familjen att vi behöver pushas på emellanåt).

Att introducera en gemensam planeringskalender genom att säga i förbifarten ”vi måste göra en veckoplanering på söndag faktiskt det har min arbetsterapeut sagt” var kanske inte jättesmart (eller, det var direkt osmart eftersom det ledde till missförstånd och bråk). Så jag fick ta ett dygn på mig och lugna ner mig, och sen försöka förklara för resten av hushållet att jag blir stressad av röran i vårt hem, jag fixar inte att tjata och hålla efter, alla måste bidra till den allmänna ordningen, och att en veckoplanering gör att det blir tydligare för samtliga inblandade.

Så ja. Vi har ingen stor whiteboardtavla med rutnät och flyttbara laminerade lappar än, men vi har en block som går att sätta på kylskåpsdörren med en ruta för varje veckodag. Jag har inte fyllt i exakt en uppgift varje dag, men vi fyllde i nån uppgift var i alla fall. Till exempel skrev jag upp att jag skulle diska i måndags. Och det gjorde jag. Halv åtta på kvällen diskade jag. Halv åtta en måndag kväll är fortfarande måndag.

Vilket betydde att igår, då jag skulle laga mat, så fanns det en ren diskbänk att laga maten på! Kanoners. Så jag lagade mat igår. Det var den dagens uppgift.

Idag ska jag också laga mat. Det var egentligen inte planen. Hela dagen är sopren från aktiviteter, diskbänken är också ren, men så såg jag att Hemköp har nån bonuskundsdag med rea på fläsklägg. Och när det nu fanns utrymme i huvudet för seriös matlagning så får det bli så. Fantastiskt.