Det är väldigt mycket Karl-Bertil Jonsson när jag snackar för tillfället. Det är kul. Eller kanske inte om jag ska vara arg och seriös och skälla på mina barn, men i övrigt. Fast det går ju inte att sjunga. Jag har tappat ungefär en oktav i omfång, plus att hela sopranregistret försvunnit. Däremot har det tillkommit en del bastoner och jag blir förvånad själv hur jag låter varje gång jag öppnar munnen. Men sjunga går inte sådär jättebra, stämbanden är för ostadiga för det.

Jag har ändrat testosteronbehandling från gel till sprutor, eftersom jag kände att det här med gel är rätt drygt, plus att det kommer bli ännu drygare i sommar. Första sprutan fick jag för ungefär en vecka sen, och det var ju nåt av det mest obehagliga jag har varit med om. Inte för att jag egentligen är spruträdd (har varit blodgivare i över tio år osv) men det är nånting vedervärdigt med vassa prylar inuti kroppsvävnad. Cellerna liksom skriker DET DÄR SKA INTE VARA HÄR och de har förvisso rätt.

Sjuksköterskan delade upp dosen på två, en i varje lår. Jo, jag kunde välja mellan lårmuskel och sätesmuskel och tänkte smart nog att det nog var bättre för mig att vara lite öm i låren ett par dagar efteråt än i röven. Mycket klokt. Men förbannat obehagligt ändå. När andra lårets spruta nästan var tömd höll jag på att svimma och fick lägga mig ner och hämta mig en stund så sköterskan kunde få i den sista slatten injektionsvätska.

Och vilken sjujävla träningsvärk sen! Det var i alla fall så det kändes, som efter ett alldeles för hårt pass med skivstång och knäböj. Tre dagar höll det i sig, innan jag kunde gå som vanligt utan att bryta ihop av skratt för att det var så förbannat ömt och stelt.

Sprutorna tas med ungefär 12 veckors mellanrum, fast andra dosen ska tas efter 6 veckor för att testonivåerna ska komma upp ordentligt. Dessutom ska jag smörja på testogel i ett par veckor efter första injektionen. En vecka kvar. Sen är det slut-gelat. Skönt. Fast då är det 4 veckor kvar till nästa sprutomgång. Fan.