Dexamfetamin yo


Igår var jag på vippen att stänga den här bloggen, min hästblogg, min matblogg, ja typ alla ställen jag skriver på som inte är min gamingblogg, plus att jag förtvivlade inför det faktum att jag aldrig kommer att bli nåt, aldrig kommer kunna skaffa eller sköta ett jobb, aldrig kommer att utvecklas, aldrig kommer bli berömd, osv osv. Sen försökte jag tänka att det nog bara berodde på att jag hade slut på adhd-medicin igår. Var det så?

Sist jag var på uppföljning hos sjuksköterskan angående adhd-medicinen, Elvanse (en medicin där det verksamma ämnet är lisdexamfetamindimesylat som omvandlas till dexamfetamin i kroppen), fick jag som vanligt berätta hur jag upplevde att det funkade. Och jag sa som jag brukar att jag inte märker jättestor skillnad, men att det ändå liksom är lättare att faktiskt göra saker. Typ, kasta skräpet som ligger på köksbordet. Skicka det där mailet. Kanske rentav diska lite. Plus att yttre stimuli (folk som pratar med mig, ljud runtomkring, skärmen framför ögonen) inte borrar sig in på samma obarmhärtiga sätt. Lättare att hantera, liksom.

I tisdags hade jag tänkt hämta ut mer medicin eftersom jag tagit sista tabletten på morgonen, men det var slut på apoteket och jag orkade inte flänga runt på andra ställen i stan. Så igår efter att ha varit och fikat med en kompis (första gången på lääänge, creds till henne som lyckades släpa ut mig, hehe) hämtade jag ut ny medicin. Men tog ingen tablett, för tar man dem på eftermiddagen kan det hända att man inte kan somna. Och somna behövde jag verkligen kunna igår för jag har inte sovit tillräckligt på hela veckan…

Och vilket jävla humör som drabbade mig på eftermiddagen och kvällen. Dödstrött, förbannad, förtvivlad, uppgiven, ångestfylld, frustrerad över livet, universum och allting. Och idag tog jag medicinen som vanligt, tog reda på klädhög, diskade lite, betalade räkning och fixade lite andra saker som pockat på. Bloggade det här, till exempel. Såatteh. Dexamfetamin for the win, yo. Samma typ av medicin som bokstavsföraktarna brukar kommentera med ”jaha, ge ungarna amfetamin så de ska vara tysta och stilla för att föräldrarna/skolan är för lata för att ta tag i det RIKTIGA problemet”.

Jag kan ärligt säga att den här sortens amfetamin är tydligen vad som krävs för att min hjärna ska fungera på en fucking miniminivå för en normal hjärna. Utan den hamnar jag under godkänd-nivån för psykiskt välmående, uppenbarligen. Inget mirakelmedel alls, men det ger mig åtminstone kraft att känslomässigt hantera att jag har ett taskigt utgångsläge vad gäller jobb och rutiner och vardagsliv och whatever.

Nu var gårdagen ingen vetenskapligt korrekt studie kanske, men samma sak har hänt mig en gång förut och då hade jag glömt att ta tabletten på morgonen och upptäckte det inte förrän dagen därpå. Så jag drar ändå ett försiktigt korrelerande samband mellan status: omedicinerad och känsloläge: katastrof.

PS/ Tack skattebetalare för att ni genom högkostnadsskyddet ger mig en drägligare vardag! <3

Annonser