Ja det var ju en clickbait-rubrik som hette duga, va. Förhoppningsvis är texten roligare. Jag tänker nämligen dra paralleller mellan trädgård och liv.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att mitt odlarintresse följer både adhd-principer och säsonger. Det börjar i februari med en ENORM odlariver, fröer, böcker, krukor och odlingsmedia (dvs jord) införskaffas och en nästan pinsam mängd tid och pengar avsätts för att stilla mina lustar. Sen börjar det växa och spira, trädgårdsland anläggs, småplantor avhärdas, och drömmar om blomsterkaskader och självförsörjning av grönsaker antar astronomiska dimensioner.

Sen händer nåt. Otäcka djur börjar ta för sig av härligheterna som JAG har kämpat så hårt för, och om bekämpningen av ohyran uppgår till mer än ca 1 % av arbetsinsatsen dittills så lämnar jag walkover.

Och så är det skördedags, och det är väl kul om man får drivor av sockerärter (vilket jag fick), men så lagom kul om man bara får två ätbara morötter av ungefär fyrtio plantor (vilket jag också fick). Planerna på att så en andra omgång efter första skörden, de verkade fullt genomförbara i våras, men känns nu som ett smärre NASA-projekt på Mars.

Till sist är det höst, saker vissnar, blommar över, går i blom fastän de inte ska, ruttnar, torkar ut, och så vidare. Själv har jag skygglappar på och mumlar skamset nåt om ”bloggen/spelet/tidningen” när jag går förbi en gång så hoppfulla trädgård, som nu ropar efter en sista dos omtanke innan frosten och vintern tar över.

En trädgård ska bereda glädje. Den ska innebära tillräckligt mycket jobb för att det ska kännas att man presterat något, och tillräckligt lite jobb för att man ska hinna med jobbet utan panik och dessutom hinna njuta. Så varför i helvete ska jag odla massa kål om det ändå bara blir flerfrontskrig med kållarver? Hur kul är det att så zinniafrön om man ändå måste ligga på lur varenda morgon klockan fem för att fånga sniglar?

Därför är jag glad över de anteckningar jag fört med ojämna mellanrum under året som gått. Slutsatserna blev som följer:

• Så inte så jävla mycket sallad nästa år tack (direkt citat från 7 augusti)
• Kål av all sorter ovan jord drar till sig kållarver till fördärvelse och jag ska överhuvudtaget inte syssla med sånt trams
• Potatis och sockerärter ftw
• Sommardahliorna var ju bara för gudomliga
• Står det ”Förodling feb-mars”, börja då för bövelen inte förrän i slutet av mars, annars blir det bara gängliga fjantstjälkar på allting

Det blir alltså flera saker att öva på i år:

• Avgränsa projekten. EN sådd, EN skörd – blir det mer är det bonus.
• Rusa inte åstad för tidigt.
• Inte ge mig in i krig jag inte är beredd att utkämpa (I’m looking at you, kållarvsjävlar).
• Odla sånt som är lätt, för det ger stor glädje i förhållande till arbetsinsats
• Inte känna massa tvång att använda konstiga växter bara för att jag odlat dem, herrejösses, hur skulle det se ut om man var tvungen att käka upp allt man odlat, så jävla gott är det inte med citronmeliss och trädgårdsportlak…

Det är sånt här jag också behöver öva på i livet i stort. Ta det lugnt. Lägga ribban lågt. Välja mina strider. Känna mig nöjd över de ringaste prestationer. Och framför allt inte känna att jag måste göra varje liten grej jag råkar vara bra på eller tycka om till en mångmiljonindustri. Det räcker så bra om det blir en liten ask sockerärter i frysen.