Lite nu och då beskrivs adhd som en superkraft. Och visst är det så att många kreatörer, inspiratörer, entreprenörer har lyckats tack vare hjärnor som är mer fokuserade än andra, vars passion brinner starkare än andras. Kan man då bara anpassa livet efter förutsättningarna så blir det väl en form av superkraft.

Själv vill jag ofta skrika att det inte alls är nån jävla superkraft. Jag har hög IQ, särbegåvad, skulle förmodligen kvala in som medlem i Mensa. Men vafan spelar hög IQ för roll om den inte går att använda till nåt vettigt? Låt oss säga att de flesta människor har ett 6 m långt rep, medan jag har ett 24 m långt snöre. Om vi då ska klättra uppför en klippvägg med våra respektive hjälpmedel så når jag visserligen fan så mycket längre upp på klippväggen med mitt snöre, men jag kommer inte ens en tredjedel av vägen förrän snöret brister. Och där sitter jag, kanske lite högre upp än de flesta andra andra, helt slutkörd eftersom jag varit tvungen att klättra helt utan rep till hjälp, och förbannar mig själv som inte förmådde klättra högre, jag som hade ett sånt satans långt snöre.

Samtidigt är det väl just intressemasken, ni vet den där som man brukar illustrera med ett slappt finger om nån snackar i oändlighet om nåt urtråkigt, plus smarthet som gjort att jag klarat mig hyfsat bra i livet. Jag satt och drömde en hel del under lektionerna i skolan, ändå kunde jag svara på de flesta frågor som ställdes. Inte för att jag hade lyssnat samtidigt som jag dagdrömde, utan för att jag redan läst kapitlet i boken som lektionen handlade om. Bitarna som intresserade mig hade jag säkert läst flera gånger. För inte fan hade jag tålamod att läsa kapitel i takt med läroplanen.

Dessutom begriper jag rätt mycket saker direkt. Vilket ger mig uppfattningen om att jag ska kunna allting på en gång, vilket i sin tur leder till att jag emellanåt kör självsäkert rätt in i väggen, och tvingas inse att det kanske hade varit smart att läsa hela instruktionsboken ändå. Är det nåt kul och intressant så har jag kunnat ta mig igenom mer utmanande läroperioder, men har det varit tråkigt och svårt så har jag bara orkat göra minsta möjliga för att bli godkänd.

Och det är väl därför jag oftast antingen avfärdar prestationer som obefintliga eftersom det var så lätt, eller som ofullständiga eftersom jag hade kunnat göra det bättre om jag ansträngt mig. Just det andra alternativet, känslan av att inte ha ansträngt sig tillräckligt, det är nåt som många med adhd/add dras med. Man är ju plågsamt medveten om att när det gäller ens nörderier, då kan man minsann hålla ångan uppe i flera timmar, samla information, planera, utföra och så vidare, men så fort det gäller nåt tråkigt då slår latmasken till. Och med allt snack om arbetslinje och arbetsförmåga och curlade arbetssökande så reducerar man sig själv till en samhällsparasit.

Medan det i själva verket handlar om en hjärna som inte funkar optimalt. Att det sitter en osynlig spärr mellan hand och hjärna som man inte kan tvinga upp hur mycket man än försöker, för att signalsubstanserna inte funkar som de ska. Att min hjärna jobbar på högvarv hela tiden utan att det märks och utan att jag kan göra så mycket åt det, så jag aldrig får vila ordentligt. Det är svårt att acceptera. Inte för att jag inte tror på det, utan för att jag känner mig som en stor jävla bluff när jag måste säga till andra att ”nej, jag orkar inte det där” eller ”jag behöver hjälp med det här”.

Det känns som om jag gör mig märkvärdig. Jag är sååå intelligent, men sååå känslig, jag klaaarar inte vardagssysslor, jag behöööver mina pauser annars kan jag inte utföra mina kreativa stordåd. Typ. Jag menar, bara att säga det offentligt att jag känner mig som en bluff fastän jag vet att jag inte är det gör att jag känner det som om jag försöker utmåla mig som nån jäkla Sherlock Holmes. Ni vet, supersmart och skicklig, men som bara spelar fiol och skjuter kokain mellan fallen, sååå intelligent men sååå känslig, spännande karl det där.

Så ja, nej, nån superkraft vet jag inte om det är, adhd/add. Det känns mer som om mina superkrafter hämmas av denna funktionsnedsättning. Eller så kanske jag skiljer på det för mycket. Jag kanske inte hade haft alla starka passioner för ditten och datten om min hjärna fungerat normalt. Jag kanske inte hade haft behållning av NO-lektionerna i vuxen ålder, eller läst så många böcker. Å andra sidan kanske jag inte heller hade mått så dåligt i perioder.

Med stora krafter följer stort ansvar, sa Spindelmannens farbror. Det känns lite sådär, måste jag säga, för då halkar jag ju tillbaka i det här med att det är mitt fel. Allting. Det är mitt ansvar att rycka upp mig, skärpa till mig. Men då försöker jag tänka på det Arnold Schwarzenegger sa, att ingen når toppen utan hjälp.

Be om hjälp. Det är skitsvårt. Särskilt som man inte bara ska övertyga sig själv om att man behöver hjälp, man ska dessutom övertyga andra om det. Alltså de som alltid talat om för en hur duktig man är, vilket bra jobb man gjort, att det där klarar du galant. Somliga kommer att fatta direkt och mer än gärna ställa upp. Andra kommer inte att förstå. För mig handlar det just nu om att få myndigheter att förstå att jag själv inte har en aning om vilken arbetsförmåga jag har, eftersom allt som är lätt som en plätt de första dagarna blir som att vada genom cement efter ett tag.

Superkraft eller inte, ska det bli några stordåd gjorda så behöver jag hitta mitt eget sätt att utföra dem på. I dagens samhälle med dagens arbetsnormer så går det inte.