Det blev en helgtur till Göteborg med faderskapet för att hälsa på hanses morbror och dennes hustru, och gissa vem som var tvungen att lägga sig och sova middag på lördagen efter lördagens strapatser uppe bland Björkös bergskedjor? Ja inte var det nån av 72-, 83- respektive 93-åringarna i sällskapet.

Vi tjuvstartade turistandet i Lerum, där farsan varit med och byggt en hängbro i ett naturreservat. Den hängde med än (jo, nu skulle det här inlägget handla om göteborgsresa, då är det obligatoriskt med en viss andel ordvitsar).

De två färjorna som låg vid kajen när  vi skulle över till Björkö hette Ada och Beda, men till min besvikelse hette de andra två färjorna som förekom i området vare sig Ceda eller Deda, utan Marie och Vivi. Det låg ytterligare en och slöade mitt ute på fjärden i söndags, och jag misstänker starkt och fördomsfullt att den hette Kal eller Osborn.

Till sist hamnade vi i Mellansel, som normalt ligger i Ångermanland, men som sedan nittiotalet har filial på Björkö.

Lördagen ägnades alltså åt exkursion i ett naturskönt område där man gärna förenar nytta med nöje. Gevärsskyttar och fotgängare samsas på samma område, något som innebär fartfyllda och nervkittlande stunder för bägge parter.

Gamla militära lämningar fanns här och där till beskådan. Här ser vi till exempel en radiolänk som användes flitigt i just den här bergskedjan.

Man kan också hitta fossil av bland annat t-rex. Här ser man tydligt ögonhålan och konturerna av käkarna.

På toppen kunde vi speja och spana på öarna runtomkring. Ingen misstänkt aktivitet kunde rapporteras.

Uppe på toppen stoltserade också ett stycke flagga.

Att jag höll på att skriva ”stygge” istället för ”stycke” lämnar jag till läsaren att tolka som hen vill. Själv väljer jag att helt kort citera dikten Sveriges Flagga av Karl Gustav Ossiannilsson:

Sveriges flagga, Sveriges ära,
fornklenod och framtidstolk

och så talar vi inte mer om den saken.

Väl nere i skogen igen insåg jag att jag gjort rätt i att lämna mitt privata jetplan hemma, emedan trädkronorna ej fick genomfaras.

Omsider var vår lov kring höga berget färdigslagen. Jag passade på att dokumentera de spänstiga pensionärernas framfart medan jag själv, skröplig 36-åring, tillfälligtvis låg raklång på vägen och kippade efter andan.

Nu är det hög tid att avsluta i någon sorts allvarlig och uppriktig tonart, varför jag härmed hjärtligt och innerligt vill tacka samtliga inblandade i helgens aktiviteter, icke att förglömma pappas kusin som bjöd på utsökt lördagsmiddag. Det har varit en kanonhelg!

Och så, för att citera salig farmor, var sagan all för denna gång.