Legobit av annat fabrikat


Det är oktober och om ganska precis två månader slutar den kurs jag går på. Sen vet jag inte vad jag ska göra. Visst finns det tusen möjligheter och visst finns det jobb jag kan ta tills jag hittar nåt. Problemet är bara att jag inte är nån vanlig legobit.

Det finns tre saker jag avskyr allra mest just nu. Det är Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och a-kassan. Tre instanser som var och en på sitt sätt är skapade för att hjälpa mig ifall jag blir arbetslös eller sjuk. För att få hjälp måste jag dock uppfylla vissa kriterier, och när det väl står klart att jag har rätt att få hjälp så måste jag, och det här är helt jävla åt helvete, arbeta häcken av mig för att hjälpen ifråga.

För det är ett arbete på minst halvtid att fylla i aktivitetsrapporter, kassa-kort, begära intyg, skicka in intyg, räkna ut timmar jag jobbar, räkna ut hur sjutton jag ska applicera min unika situation på myndigheternas totalt oflexibla blanketter, för att inte tala om att hålla koll på att varje instans, vare sig det är någon av nämnda myndigheter eller organisationer, eller min läkare, arbetsgivare eller vad det nu är, skriver rätt sak på rätt plats.

Utöver det ska jag hela tiden gå och vara orolig för att det, trots mina ansträngningar, blivit fel och jag måste vänta ytterligare några månader på att få några pengar, eller få hjälp, efter att jag har fått iväg rätt uppgifter.

Och här brukar allehanda förståsigpåare bräka om arbetslinjen, curlade 80-talister, mäta arbetsförmåga inte hur sjuk du är, det är väl bara att rycka upp sig och ta ett jobb så mår du bättre, arbeit macht frei och så vidare.

Ska jag berätta en sak? Vårt samhälle är anpassat för legobitar. Legobitar som tappar en plupp, de blir lagade, och så kan de passa in i legobygget igen. Men det finns ett antal legobitar som har andra mått, som man inte bara kan limma fast en plupp på och tro att de ska gå att bygga ihop med resten av bitarna. Det är säkert nån av er som suttit hemma och lekt med mekano eller lego eller liknande, och så har det smugit sig in nåt annat b-fabrikat som sett snarlik ut men som fan inte gått att få ihop med legobitarna ens med tänder och våld.

Jag är en sån bit. Det finns inte så många ställen jag passar på. Jag orkar inte jobba heltid. Jag har försökt. Det har funkat i omgångar. Ju längre tid som har gått desto mer har jag karvats ur inifrån med sandpapperklädd sked*. Jag orkar inte jobba med vad som helst. Jag har försökt. Det har funkat i omgångar. Ju längre tid som har gått desto mer har jag karvats ur inifrån med sandpapperklädd sked. Jag orkar inte jobba hur som helst, när som helst, var som helst. Jag har försökt. Osv.

Häromdagen läste jag ett mycket tankeväckande inlägg om varför vården i Sverige ser ut som den gör. Varför den är så inställd på att bota, men inte tycks veta hur fan den ska göra när det inte går att bota. Hur Sverige är ett land där alla ska med, men där man inte vet hur man ska ta hand om den som inte klarar av att hänga med. Livets bilder heter bloggen, och inlägget ifråga var Ett trehundraårigt eko?.

Istället för att ge stöd resten av livet för att en människa ska få en jämn livskvalitet så tycks grejen vara ”här får du gips och lånekryckor, efter sex veckor är det bara att börja jobba igen! :D”. Efter sex veckor försöker man, efter sex månader bryter man benen av sig igen. Nytt gips, nya lånekryckor, ”efter sex veckor är det bara att börja jobba igen! :D”. Istället för ”här, du får ett par stödskenor av oss, vi står för underhållet resten av ditt liv”.

Ibland känns det som om jag är för smart för mitt eget bästa. Jag har kört på, duktig flicka, det där klarar du som är så begåvad, du är så modig som provar nya grejer, jag kör på, SMACK där kom väggen, okej… slita mitt hår över försäkringskassa och arbetsförmedling och vården och till sist bara spy all galla i hela kroppen över de satans jävlarna som bara suger musten ur mig med sina jävla brev om att ”nu måste du göra ditten och datten, om du inte gör det så [insert valfritt hot om indragen ersättning]” utan att erbjuda vettig hjälp såvida jag själv inte tjatar och fixar i princip allt utom deras underskrift, och till sist sitter jag här, som idag, och har världens jävla ångest för att jag inte för mitt liv vill ha med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och a-kassan att göra någonsin ever again, men samtidigt inte har den blekaste aning om vad jag skulle kunna jobba med längre än en vecka utan att klösa ögonen ur mig av vantrivsel, stress, you name it.

Legobygget Sverige har väldigt liten plats för bitar av andra fabrikat. Och det enda som händer om man försöker karva till dem så de passar in är att skadan blir ännu värre. Visst, jag skulle kunna köra mitt eget race. Jag är en annorlunda byggkloss. Jag har tusen idéer. Tusen möjligheter.

Problemet är väl att för att orka göra verklighet av mina tusen idéer och möjligheter skulle jag behöva vara en tvättäkta legobit.

Och det har jag ju redan konstaterat att jag inte är.

20161006

*”Why a spoon?” ”Because it’s dull, you twit, it’ll hurt more!”

Annonser