Ibland borde jag lyssna mer på Yoda. ”Do, or do not. There is no try” sa han till Luke Skywalker när den senare tyckte att huvudsaken inte var att vinna över Vader utan att kämpa väl. Eller nåt. Det kan ju vara en rätt hård sak att säga till nån som kämpar som en gnu och ändå inte lyckas, men nu har jag hittat ett applicerbart område för citatet.

Situationen igår var som sådan, att jag inte genomförde den plan (åka till Sveden och studera hästar i hagen) jag innan helgen gjort upp eftersom jag… inte orkade, inte hade lust, kände värsta största motståndet mot att göra det jag hade tänkt mig. Till viss del bidrog det faktum att jag klockan två skulle befinna mig på skolan för att följa ungarna till skolfotograf. Mina reservtankar med mental energi är små, och det kräver ofattbara mängder energi att på måndag kväll ställa om från ”tisdagsförmiddag med häststudering” till ”tisdagsförmiddag med häststudering OCH sen syskonfotografering”.

Sen gick mestadelen av tiden åt till att angsta över allt jag inte gjort.

Vilket inte är särskilt produktivt. Dessutom ett ofantligt slöseri med energi.

Alltså borde jag lyssna på Yoda och do not när jag ändå inte gör nåt.

Antingen gör jag nåt, eller så gör jag det inte. Och med ”gör det inte” menas alltså att inte ens fundera på saken. Bara släppa det. Typ, nejmen idag har jag en pissig jävla skitdag, då är det så. Bort med krav och måsten och borden, göra det jag känner för (vilket oftast blir spel, sociala medier och magasin). Bättre vila hjärnan då jag har såna dagar, för det brukar bli bättre sen.

Inte konstant bättre förstås. Mitt humör och min ork går upp och ner. Det vet jag ju. Och det är svårt att känna att det kommer att bli bättre imorgon när jag väl sitter som en blöt disktrasa och grinar, eller att det ens kommer att bli bättre alls, någonsin, men idag kan jag upplysa både er och mig själv om att jag minsann åkte ut till Sveden och satt i dryga två timmar och tittade på tre av hästarna och antecknade vad de gjorde under den tiden. Bra jobbat, Myhran!

Hade jag vetat i måndags att det faktiskt skulle bli av idag hade det varit roligare att finnas till igår.

Problemet är väl att inte våga göra ingenting.

Jag har väldigt svårt att luta mig tillbaka och tänka ”äh, jag är tillbaka på banan om några dagar”, för jag kan inte vara säker på det, eftersom jag alltför många gånger varit med om att planerna helt runnit ut i sanden för att jag har skjutit upp dem för länge. Jag orkar inte göra, men jag vågar inte släppa tanken.

Det kanske handlar om att jag lärt mig att bedöma mig själv utifrån både prestation och attityd. Att jag misstänker att en laidback ”äh, det blir gjort när det blir gjort”-inställning inte direkt skulle ses på med beundran. Jag är inte en jämnpresterande 8-17-arbetare. Jag kan jobba ryckvis, och jag gör det oftast på känsla, mycket sällan på rutin, än mindre disciplin, och behöver långa pauser. Det sättet att arbeta passar inte alla tjänster och arbetsplatser. Och idealet i samhället är ju morgontidig, effektiv och balanserad, kreativ, flexibel, innovativ, ja ni vet, alla de där orden som jobbannonser strösslar med. Det är jag inte, åtminstone inte konstant.

Men det är ändå utifrån de kriterierna som jag bedömer min egen insats i hemuppgifterna. Fastän jag vet att jag inte alls funkar så. Fastän jag vet att det inte blir mer gjort bara för att jag sitter och våndas över allt jag ännu inte påbörjat.

Do, or do not. There is no try. No really. Try, you must not.