Först ska jag skriva att förra veckan fick jag till sist en adhd-diagnos, och började ta Concerta (en av de vanligaste adhd-medicinerna som också brukar ha bra effekt). Jag märker inte nån större skillnad än så länge, men man börjar alltid på en låg dos och trappar upp försiktigt, så jag får väl ge mig till tåls. Vidare ska jag skriva att om jag någonsin tänker ”äh, klart jag kan jobba 02-05 på måndag morgon efter smideskursen på söndag, jag kommer att vara så trött att jag hinner sova på tåget hem” igen så måtte mina tånaglar växa inåt för det är lögn och vidskepelse (med andra ord, jag sov inte en blund). Till sist ska jag skriva att jag gillar att göra enkla krokar.

Och just det där med enkla krokar kontra bockhornskrokar och ljusstakar illustrerar rätt bra hur min adhd-iga hjärna funkar. Små, hyfsat lättarbetade järnstycken som ska formas till något hyfsat okomplicerat. Gjorde snirkeln på krokändan åt fel håll på första kroken (jag tror inte jag tänkte på att håll spelar roll över huvud taget just när jag gjorde den), men gjorde rätt på andra kroken, som jag kunde göra rätt snart efter den första.

Bockhornskroken var mer komplicerad att göra eftersom det var ett tjockare material som skulle klyvas i toppen, och på det hela taget tog längre tid eftersom det blev fler moment. När den var klar var klockan fyra på eftermiddagen och det var en timme kvar av den officiella tiden. Då bestämde jag klokt nog för att inte göra mer, för då var jag rätt trött i huvudet. Dessutom hade jag känt viss frustration över att det inte blev som jag ville, och den ville jag inte späda på.

Dag två skulle ljusstaken formas utifrån en fyrkantig stav. Det innebar ännu fler moment, och krävde ännu mer noggrannhet. Noggrannhet är en dygd jag inte till fullo besitter. Därför fick jag lite hjälp av kursledaren att rätta till den värsta krokigheten. En sak som jag trodde att jag var mästare på var att tänka tredimensionellt när det gäller figurer. Just det testet fick jag full pott i på mönstringen för sexton år sen. Det märktes inte när jag gjorde ljusstaken kan jag upplysa om. Finsidan av snirkeln hamnade neråt, själva snirkeln hamnade på insidan av rullen som skulle bli fot, och själva foten blev inte alls böjd i cirkel som den skulle.

Nu hade jag inte riktigt lust att gå därifrån med en misslyckad ljusstake, så jag tog så att säga citronerna och gjorde lemonad. Och vips så hade jag en svanformad fot på min ljusstake. Precis som det var tänkt från början, eh.

Hursomhelst så var det nyttigt att gå en sån här kurs med adhd-diagnosen i bagaget, eftersom jag mer aktivt har kunnat ta ett steg tillbaka i frustrationens hetta och sammanbitet förklara för mig själv att att

a) det är omöjligt att vara bäst på nåt man aldrig har provat på tidigare,

b) det är nyttigt att göra misstag eftersom det går att lära sig saker av dem och förstå varför man gör si och inte så,

samt att

c) om jag börjar bli irriterad och känna hopplöshet inför allt som jag inte hunnit eller inte tror att jag kommer att orka att göra, så är det helt i sin ordning att jag inte gör mer.

Just c är viktig att påminna mig själv om. Jag orkar inte alltid lika mycket som alla andra, fast jag tror eller tycker att jag borde. Det är som att jag saknar en växel på cykeln. Jag har lika många armar och ben som de flesta andra, och vi kanske cyklar uppför samma backe, men jag saknar en växel. Då blir det jobbigare i längden. Då får jag begränsa mig. Jag hade kanske hunnit göra en till krok på lördagen, men risken var just då stor att jag skulle begå misstag och få yes-känslan från tidigare alster att överskuggas av fail-känsla. Det var det inte värt.

Men fan vad svårt det är, att känna att det är helt i sin ordning att inte orka.