Det är väl med odling som Nalle Puh säger om honung, att ”Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre”. Nu är jag liksom där jag tänkte mig att jag skulle hamna i början av sommaren, med grönsaker som ska skördas och blommor som ska avnjutas. Inte för att mina grönsaker smakar särdeles mycket bättre än köpegrönsaker, men jag har fått en rejäl dos förväntan som krydda.

Sen kan det ju hända att man upptäcker att palsternackorna, som hade sån stor fin blast och som man tänkte att man kunde dra upp ett par av för att ha till middag, är nedlusade med… ja jag vet inte, svartmyror, deras ägg samt bladlöss? Hursomhelst var palsterstackorna tunna som snören istället för trinda och fina som morötterna på andra sidan pallkragen var och, tja, kryllade av äckliga småkryp.

En kålrot hade vuxit sig såpass stor att det var nån mening med det, resten tror jag drabbats av samma öde som palsternackorna. I rotklumparna på de förvuxna salladsplantor som jag drog upp fanns vitt ludd och fler lusaktiga varelser. Det slutade med att jag drog upp samtliga morötter innan myrorna och lössen hann utöka sin verksamhet.

Sen har jag förstås börjat fundera på vad som var värt mödan och inte. Broccoli och brysselkål, till exempel, är det tveksamt om jag ger mig på nästa år igen. Små svarta organismer som lever bland broccoliknopparna, larver i ungefär femhundrasjuttio färger och storlekar, små puppor och gulgröna äggsamlingar… nja. Möjligen med en ordentlig fiberdukskonstruktion, och rejäla kryddplantor i kanterna. För det var ju kul att skörda egen broccoli. Kanske ska man inte heller plantera så tätt som jag gjort, men jag kunde väl inte veta vilka monsterplantor det skulle bli?

Sockerärter är givet. Äldsta barnet gillar att äta dem råa direkt från plantan, och de är perfekt att ha i grytor med kikärter eller kyckling. Tomaterna växer också bra, och två Tigerellor har mognat och ätits upp (och dessutom smakat bra); alltså bör jag plantera ut dem ännu tidigare nästa år. Potatis – givet. Spenat – absolut. Mangold – oh yes. Squash – definitivt. Jag tror också att spetskålen kan klara sig hyfsat lindrigt från diverse odjursangrepp. Och så morötter, som jag för övrigt ska så en extra omgång av senare i höst.

Därtill behöver jag hålla utkik efter sniglar tidigare. Och vinbergssnäckorna, som experter i tidningar och på nätet brukar framhålla som harmlösa, de slemmar ner och suger musten ur både vinbär och hallon, och ger sig på övriga plantor nästan lika glupskt som de vanliga ohusade sniglarna, så de ska fan också väck.

Så är planen också att mata fåglar i vinter och fortsätta med det inpå sommaren. Då kanske jag får lite hjälp med snigeljakten. Och med att äta upp körsbär. Fast det hjälper de ju redan till med. Fåglarna och lössen.

Nåja. Man får välja sina strider, brukar morsan säga. Och köksträdgården min ska inte medföra fler strider än att jag fortfarande tycker att det är kul.