Hej. Jag överlevde. Jag är så jävla metal. Natriumartad, visserligen, men ändå metal.

Sabaton Open Air tänker jag inte orda så mycket om mer än att det var ett bra volontärgäng jag hamnade i och att det var kul att höra lite liverock och se Sabaton igen. Att sälja öronproppar för Killnoise var också en erfarenhet; inte tjänade jag storkovan, men så var det också första gången jag stått och sålt saker professionellt på det sättet. Vi noobs fick mycket coachning under tiden, vilket var ett stort plus.

Poängen är att båda dessa festivaluppgifter gick över förväntan rent personligt. Det fanns tid att äta, att ta pauser och att kika lite på banden som spelade, så stressnivån blev aldrig särskilt hög. Tio-tolv timmar på festivalområdet två dagar i sträck fungerade alltså. Om det var nåt jag var osäker på så fick jag antingen tips redan innan jag hunnit fatta att jag var osäker, eller så kändes det tryggt att fråga eftersom jag alltid fick snälla svar.

Snäll. Det är ett underskattat ord. Och alltför negativt laddat många gånger. Det är viktigt att vara snäll. Särskilt mot såna som mig, som har skavsår på psyket. Det betyder inte att man ska undvika att ge feedback, det är ju rent kontraproduktivt, utan att man utgår från att personen i fråga inte gör fel på ren djävulskap.

Som att köra med skavsårsplåster på ringfingrarna tills blåsorna efter första ridlektionen har läkt. Jag red i torsdags också, samma markarbete som torsdagen innan, men med skavsårsplåster (och nya ridhandskar istället för aldrig så sköna arbetshandskar; det blev ett bättre grepp helt enkelt) och då blev det samma arbete gjort med mycket mindre smärta. Snällt är bra.

Just det. Surprise surprise, gynekologbesöket blev uppskjutet en månad (!) på grund av sjukdom. Så visst, det blev en mindre hektisk torsdag men ändå. Denna satans väntan. Jag vet i och för sig inte vilket som skulle varit värst, få veta i januari att jag inte skulle få komma igen förrän i september, eller som nu gå i nio månader och vänta och vänta och bygga upp förhoppningar som gång på gång går i kras.

Något som liksom trollkarlar varken hände för sent eller för tidigt utan precis när det var tänkt, det var första kursträffen på hästskötarutbildningen på Strömsholm. GPS-en var i bästa fall 200 meter bakom, i värsta (och de flesta) fall helt okontaktbar, men jag kom fram till kursgården precis i tid. Det tydligaste tecknet på att jag prickat in rätt utbildning är att jag inte tappat koncentrationen en enda gång under de en och en halv dagarna som träffen pågått, med idel informationsinhämtning. Det känns bra.