Jobb ett par veckor, några dagars ledigt, jobb i ännu ett par  veckor, och nu har jag två dagars respit innan kalendern går bananas igen. Festivalvolontär, säljare, tidningsbud, student samt eventuellt arbetstimmar på ridklubben, allt inom loppet av fem dygn – hur tänkte jag nu?

Yolo kanske…? Hursomhelst börjar det på torsdag med besök hos gynekolog i Uppsala som, jag vet inte, ska göra nån sorts bedömning för att ge klartecken till endokrinolog (den som pysslar med hormoner) antar jag. Jag har hört att gynekologbesök i det här skedet, alltså när man står inför att påbörja hormonbehandling, inte alls är obligatoriskt fastän en del utredningsteam vill få det att verka så, men ärligt talat orkar jag inte bråka om den saken. För en del transkillar kan sånt som har med underlivet att göra – gynekologbesök, mens, vaginalt samlag osv – vara riktigt ångestförknippat, men så är det inte för mig så jag rättar snällt in mig i ledet… Sen har jag ju fött två barn och tänker att va tusan, kan väl vara värt en koll i vilket fall.

Efter att tåget förslagsvis har anlänt till Falun på utsatt tid ska jag rafsa ihop sånt jag kan tänkas behöva för att överleva första nattpasset på Sabaton Open Air, där jag som volontär ska städa upp efter festivalbesökare som gör bäst i att pinka innanför ringen och kasta skräpet i papperskorgen, annars jävlar, så får ni se på en fan som får jobba järnet… Det ska jag alltså syssla med torsdag, fredag och lördag natt. Dessutom ska jag dela ut tidningar på fredag morgon. Dessutom ska jag sälja öronpluggar för Killnoise fredag och lördag eftermiddag/kväll. Dessutom kanske jag ska hjälpa till att röja upp efter dressyrtävlingarna ute på Sveden på söndag eftermiddag. Dessutom är det kursstart på hästskötarutbildningen på måndag så det blir till att stiga upp i svinottan för att köra ner till Strömsholm där jag blir tills tisdag eftermiddag.

HUR BLEV DET SÅ HÄR?? Hybris? Nån pervers slump som innebär att alla krokar jag kastat ut hejvilt omkring mig på sysselsättningsfronten plötsligt huggs på precis samtidigt? Fast jag tror att jag kommer att överleva. Med noggrann planering, checklistor, World of Warcraft-meditation samt hutlösa mängder kaffe och choklad ska det nog gå. Förhoppningsvis. Foten i kläm, jajamen, som löjtnant Liss hade sagt.

Hjälp.