Jurassic Park-maraton #blogg100


#blogg100 inlägg 96

Vi påbörjade tydligen ett Jurassic Park-maraton igår kväll. Fast vi tar det i etapper. En film per kväll. Igår den första i raden, den makalösa Jurassic Park.

Jag var tretton år när jag såg Jurassic Park på bio på Folkets Hus i Hede. Jo, det fanns bio i Hede 1993. 35 mm projektorer, stor perforerad duk bakom svarta sammetsdraperier och riktiga biostolar, såna där med fällbar sits, klädda i mörkrött manchestertyg och med armstöd och ram i mörkbrunt trä. Ingen numrering, man fick sitta där man fick plats. Femtio kronor brukade en biljett kosta tror jag.

Och vilken mäktig känsla det var att rulla in i urtidsparken i jeeparna medan de höga portarna majestätiskt slogs upp! Jo, för det kändes som om man faktiskt åkte med, klyschigt nog. Sen var det helspänn på nålar och hålla andan och ännu fler klyschor i ett par timmar. När jag kommit hem och gått ut för att ge kaninerna kvällsmat började jag gråta när spänningen till sist släppte. Kvällen efter gick jag och såg ytterligare en föreställning.

Det är så här förstår ni, om ni tillhör den skara som uppnådde bioålder först efter 1993, att på den tiden var det som regissör Spielberg fått till något revolutionerande. Med en blandning av datoranimering och animatronics gav han biopubliken livs levande dinosaurier, för jag lovar er att vi satt där med ungefär samma vinkel på käkarna som Dr Grant och Dr Sattler när de första vegosaurierna vandrade in i bild och nästan såg helt verkliga ut.

Den har förstås åldrats. Men med värdighet, måste jag säga. Bra manus, skickliga skådespelare, och effekter som håller än idag. Eller nåja. Nästan. ”Titta vad fejk det ser ut!” utbrast yngsta barnet. ”DET GÖR DET VÄL INTE ALLS DET” blängde jag. Men… det är ju sant. Fast bara lite.

Men första scenen med T-rexen, när den försöker komma åt barnen i bilen… jävlar i mig alltså. Jag sitter fortfarande på helspänn, tjugotre år och åtskilliga omtittningar senare. Där får dock animatronics och cgi se sig förbikörda av en ännu större specialeffekt; att lämna musiken därhän ett tag. Det enda som hörs är regnet, de dova dunsarna från skräcködlans fötter, dess magknycklande vrål och alltför närgångna fnysande.

I kväll såg vi uppföljaren The Lost World: Jurassic Park, vilket är en betydligt sämre film på det stora hela, men som ändå lyckas få in lite flirtar med första filmen. Som den egna T-rex-scenen. Som saknar musik. Läckert. Den filmen såg jag första gången på bio i England, när jag var där på flygungdomsutbyte. Det var lite fränt, förmodligen var jag den enda som förstod Peter Stormares svordomar i biolokalen.

Imorgon antar jag att det blir Jurassic Park III då. Den är jag osäker på om jag har sett överhuvudtaget. Ett som är säkert är att jag inte har sett den på bio, inte ens i Falun. Eller…?

Annonser