Hästpsykologi #blogg100


#blogg100 inlägg 95

Under praktiken har jag hunnit med att läsa många intressanta artiklar i hästtidningar. Bland annat en om hur hästars inlärning funkar.

De kan till exempel inte reflektera över sina handlingar, utan lär sig genom associationsbanor. Om de får höra ett kommando och sen utför rätt rörelse får de beröm. Allt det här kopplar de ihop i en minneskedja. Eller det här att de gnäggar när jag går igenom stallet om morgnarna. De har lärt sig att när de ätit upp sitt morgonfoder så kommer den där människan in och efter det får de gå ut i hagen och äta gott gräs. Alltså gnäggar de på mig för att jag ska släppa ut dem.

De är också flyktdjur. Ibland kan man tycka att en stor jäkla häst som kan sparka ihjäl en människa med ett enda vift med bakhoven inte borde behöva vara rädd för exempelvis en höbal som man ställt utanför stallet. Men i det vilda är de bytesdjur, och då är det inte så värst smart att stanna och försöka klura ut om höbalen verkligen är farlig eller inte, utan det är bäst att dra först och kolla sen. Med tiden lär de sig att höbalen där borta står stilla och inte attackerar, och till sist slutar de bry sig om den. Om man flyttar på höbalen däremot, då uppstår en för hästen helt ny situation och åter väcks flyktbeteendet.

I den neuropsykiatriska utredning jag gjorde i höstas framkom att jag har svårt för att växla arbetsuppgifter. Det här har visat sig tydligt under praktiken då vi bytt hagar åt hästarna. Det innebär egentligen bara att hästarna släpps respektive leds ut i en annan ordning, men ändå har det tagit lång tid för mig att ställa om, flera dagar, och dessutom har det gjort mig osäker och stressad.
Förut i mitt liv har jag inte sett någon uppenbar orsak till den reaktionen. Istället har jag tyckt att jag har varit trögfattad, ovillig att lära mig, lat, gnällig, långsam, glömsk och en massa andra negativa adjektiv. Inte det minsta konstruktivt.

Känslan sitter fortfarande i, även med facit i hand, men nu vet jag att det finns en orsak (även om jag inte nödvändigtvis vet orsaken bakom orsaken…). Då kan jag också, eftersom jag är människa och inte häst, reflektera och tänka efter. Jag vet att jag har svårt att ställa om. Okej. Hur kan jag hjälpa mig själv att hantera situationen? Kanske borde jag skrivit en lista här också, där den nya hästordningen står? Om jag nu inte klarar av det som alla andra tycks fixa med lillfingret och en piruett, då är det faktiskt tillåtet att använda hjälpmedel. Det viktiga är ju att uppgiften blir löst, inte sant?

Nå. Hur hör det här ihop med hästars inlärning? Jo, ibland känner jag mig lite som en häst. Nya okända situationer innebär osäkerhet, vilket innebär otrygghet, vilket innebär att jag blir stressad och bara vill rusa skrikande därifrån och sätta mig i ett hörn och käka choklad. Men eftersom jag också är en reflekterande varelse som fattar att man måste ta sitt ansvar här i livet, annars är man bara en liten lort, så jag anstränger mig för att stanna kvar och göra rätt. Med följden att jag blir stressad lik förbannat.

När man är stressad är det lätt att göra fel. Och då kommer vi till en av mina allra största intressekonflikter med mig själv. Om jag jobbar långsammare, bockar av på en lista och så vidare, då vet jag att det blir rätt, för jag hinner tänka efter. Men då känner jag mig stressad för att jag är rädd för att det går för långsamt. Och om jag jobbar fortare känner jag mig stressad av att jobba fort, plus att jag vet jag att det är lätt att göra fel när man stressar.

Här antar jag att jag måste välja i min framtida yrkeskarriär. Göra rätt och i min egen takt eller försöka göra jobbet snabbare än mina emellanåt mer erfarna kollegor och riskera att göra fel. I vintras, när jag jobbade som städare på veckosluten, då var det sällan jag fick göra om moment på grund av slarv, även om jag uppmanades att jobba fortare. Det jobbet sa jag upp mig ifrån eftersom jag inte kände att det var värt att riskera ett nytt mentalt sammanbrott genom att pressa mig själv tidsmässigt. Så jag antar att svaret ligger där nånstans och väntar.

Sen är det klart att i ett stall finns ju vissa knep att ta till för att bli mer tidseffektiv utan att för den skull fara runt som en Sonic med springskor. Såna tips får jag emellanåt av personalen, och en del lyckas jag klura ut själv om jag får utföra uppgiften tillräckligt länge. Så nåt sorts hopp finns det om livet, så länge jag kan komma ihåg att det inte handlar om dålig karaktär när jag inte fixar förändringar så där i brådrasket, och tillåter mig själv att använda hjälpmedel för att lättare kunna hinna ikapp.

Och så är det väl bara att fortsätta öva mig i att känna ”kanon, nu lärde jag mig ännu mer av de här kompetenta personerna!” istället för ”vafan det borde jag ha kunnat räkna ut med arslet och en kritbit, jag är så dålig”. För känner det, det gör jag inte ännu. Men jag börjar i alla fall lära mig att tänka så.

Och förhoppningsvis lär jag mig till sist att höbalen inte alls är farlig.

Annonser