#blogg100 inlägg 72

När jag var liten föreställde jag mitt namn, Maria, skrivet i blodbokstäver inuti mitt huvud. Klart jag visste att skallen inte såg ut så fysiskt inuti, men, tja, det var en bild som jag hade av mitt namn i förhållande till mig själv.

Idag fick jag besked om att det namnbyte jag begärt har gått igenom. Anders Marcus Elisabeth. Anders efter pappa, Elisabeth efter mamma. På det sättet sparar jag en bit av mitt dopnamn (en och en halv egentligen; MARia – MARcus) och delar andranamn med bägge mina barn.

Det står nog fortfarande Maria i mitt huvud tror jag. Åtminstone vill texten inte riktigt ändra sig när jag försöker tänka mig Marcus i blodbokstäver istället. Rätt rimligt egentligen. Jag slutar ju inte vara jag, och det jaget har kallats Maria väldigt länge.

Anders betyder i grunden man, manlig eller människa. Det passar ju bra, med tanke åt vilket håll jag transitionerar, höhö.

Marcus betyder stridsman. Det är coolt. Jag känner mig ofta som en vekling, men nog utkämpar även jag mina strider.

Och Elisabeth betyder Gud är fullkomlighet. Där… måste jag ju säga att jag är väldigt okristen, väldigt oreligiös i största allmänhet faktiskt, men om man tänker sig att de flesta monoteistiska trosföreställningar har gud som nåt ideal så… kanske man kan tänka att… man ska sträva dit. Fullkomlighet.

Nå. Det får duga.

Hej, jag heter Marcus och är en manlig stridsman som strävar mot fullkomlighet. (Där började jag skratta högt.)