Hästskötsel och militärdisciplin #blogg100


#blogg100 inlägg 31

Nej, det är ingen som går runt med vita handskar och kollar boxarna i stallet där jag har praktik. Men när jag gjorde sadelkammarn idag, med kapitlet om stalltjänst i boken Hästhållning i praktiken av Mats Mellberg (affiliatelänk här) i färskt minne, så var tankeklivet till lumpenlivet inte särskilt långt.

Visst är det lätt att tycka att städning och persedelvård a la försvaret ofta går till överdrift, när dammnivån kollas med fingertoppen på varenda golvlist och sängkarm, speglar inspekteras från alla vinklar på jakt efter stänk och fläckar, och kängorna som snart ska ut i leran poleras till kristallglans.

Men människor har som bekant en tendens till lathet och att ta efter andras beteende. Blir det dammigt i hörnen så slutar man bry sig om att hålla ordning på resten golvet. Och om det inte är så noga med att dragkedjan är stängd, borden rengjorda och soptunnan tömd, då gör det väl inget om man fuskar lite med vapenvården heller…?

Nä. Inte förrän man får en pipsprängning för att man inte torkat fettet ur pipan. Eller, om jag nu ska ta ett mindre dramatiskt exempel, polaren måste låna ut sitt eget extrapar sockar för att en själv glömt att ta med dem och sen trampat ner i en djup vattenpöl. Om nåt går sönder eller skadar nån, kan grunden ha lagts vid nåt litet inte-så-noga.

När jag stod i sadelkammarn och gnodde bort smutsrester från betten med disksvamp så funderade jag på hur noga jag skulle behöva vara. Sen tänkte jag att det här bettet ska hästen ändå ha i munnen, och den ska då inte behöva få skavsår bara för att nån ryttare sköljt bettet dåligt när jag kan göra nånting åt det nu. Det går liksom inte att ha en ”det var inte jag som”-mentalitet i ett stall, åtminstone inte om det betyder att en häst far illa av det.

Så även om boken jag läser kan tyckas lägga snobbigt stor vikt vid hur stallet, hästen och persedlarna ser ut (trimma huvudhår och rycka man och olja hovar och cthulhu-vet-allt), så finns förstås en baktanke med det. Ser det schysst ut (om än inte i vita handskar-skick; där går gränsen tror jag) blir både jag och de som ”bara” rider där mer benägna att bibehålla det skick vi finner stallet i.

Och med de orden ignorerar jag de växande högarna på mitt eget skrivbord och drar till Azeroth för att farma (dvs samla resurser på WoW-språk).

Annonser