Äntligen kom solen fram. Det behövdes för mitt humör tror jag. Se bara, så käck jag blev efter en dusch och en stund i trädgården!

Isen på sjön börjar luckras upp på ytan och bli vit igen, och man hör hur den dunkar och klunkar när sprickorna blir större. Snart är den borta helt.

Tussilagon jag slet upp och lämnade åt sitt öde vid sidan av slänten blommar desperat där på gräsmattan, så jag tog och slängde dem vid vändplanen istället. Där kan de få slå rot. Om de kan.

Det blev lite krattat, minsann, och bortbrytande av döda krusbärskvistar. Hopp om livet finnes dock ännu, ety nya tunna skott letar sig upp från mossa och död ved. Kämpa, krusbärsbusken! Och gullvivan har knoppar. Kämpa, gullvivan!

Och inte nog med det. Ungarnas bord och stolar från den numera utflyttade lekstugan fick bli stilleben med minipåskliljor fådda av husisens morbror (husis=kompis man delar hus med), satta i zinkhink. Så vackert så man blir fuktig i ögonen.