#blogg100 inlägg 22

Tog halva förmiddagen på mig för att leta igenom Azeroth och Outland grundligt för att hitta den där orken. (Sorry, det där skämtet är för bra för att inte återanvändas.) (Och förlåt alla ni som inte delar min passion för World of Warcraft och därför inte har en susning om vad jag pratar om…). Därefter införskaffades ett stycke spade på Plantagen, dyr sak från Fiskars, och den hade ett klistermärke med texten Pro For Heavy Use yo bro ungefär, och med tanke på att jag brutit av grepskaft, böjt grepklor och splittrat yxskaft under min tid som trädgårdsägare så tänkte jag att nu måste det bli ett kvalitetsredskap.

Upp till bevis, spaden! Här ska anläggas odlingsbäddar! Fast först var jag förstås tvungen att omintetgöra rabatt, baxa undan kantsten och gräva bort gräsmatta. För en gångs skull gjorde jag upp En Plan (lysande, Myhran!). Jag vet ju hur jag brukar göra, dra iväg åt tre olika håll samtidigt och sluta halvvägs i en hög av förtvivlan. Planen lyder som följer:

1. Ta bort kantstenarna från rabatten invid husväggen.
2. Rensa rabatten på växter och rötter.
3. Lägg plattor invid husväggen.
4. Gräv bort gräsmattan där kragarna ska stå.
5. Släta till jorden.
6. Ställ ut pallkragar.
7. Lägg stenplattor emellan.

Så långt allt väl. Efter att ha ägnat en stund åt att äta och läsa på om växtföljd och samplantering tog jag med mig radion ut, slog på Rockklassiker (osäker på om kaninen gillade det eller inte; hon satt hopkurad och halvsov i buren med ett svårtydbart uttryck i ansiktet), greppade min heavy metal-spade och satte igång. Vid husknuten växer en klätterhortensia, och den är förstås gudomligt vacker och doftar himmelskt, men herrejävlar vad mycket rötter den hade där i rabatten. Som den hedning och barbar jag är slet jag loss de rötter som jag stötte på, och klippte med sekatör av dem jag inte lyckades slita av.

För säkerhets skull tog jag ett par rötter och grävde ner i slänten, samt tog några kvistar och satte i en hink med vatten. Har läst att det går att ta sticklingar av klätterhortensia. Däremot ska de inte beskäras vid den här årstiden för de riskerar att förlora för mycket sav. Men. Om den nu skulle råka dö, vilket är högst otroligt, så gör det egentligen ingenting eftersom den rent krasst växer på ett ganska olämpligt ställe.

Sedan satte jag spaden på prov. Jag skar ut små rutor i grässvålen (svål är ett så jäkla fult ord men det heter ju så), och när jag skriver ”skar” så menar jag köra ner spaden i jorden, hoppa på den med bägge fötter och sen vicka till lite för att få loss bitarna ordentligt. Byta spade mot grep, spetsa grästorvorna och sparka jorden av dem, och drämma ner dem uppochner i en hög för tillfällig förvaring.

När jag grävt upp två rader orkade jag inte längre. Eller, kroppen hade säkert orkat, men huvudet gjorde det inte. Därför avbröt jag arbetet, helt i enlighet med mitt eget påbud om att inte bara hoppa på, utan också hoppa av impulsvågen. Resterande gräsmatta lär knappast gå nånstans, och om den gör det så var det ju det som var målet i alla fall.

Fortsättning följer när andan faller på.