#blogg100 inlägg 19

Idag är det International Trans Gender Day of Visibility, alltså Internationella Dagen för Synliggörande av Transpersoner, ungefär. Det är ett datum jag fortfarande inte har lärt mig, men snart kommer 31 mars få lika många klockor att ringa i huvudet som 8 mars (Internationella kvinnodagen, för den som inte visste det).

Jag är alltså transperson. Kön är något som vanligen bestäms utifrån könsorgan så fort en ny människa kommer till världen, och vanligen stämmer det också med det kön barnet ifråga själv upplever att det har när det börjar bli medvetet om sånt. Själv tilldelades jag kvinnligt kön vid födseln, och kom inte riktigt till insikt om att det kön jag tillhör egentligen är det manliga förrän jag var över trettio år, hade levt nästan halva mitt liv tillsammans med en man och med honom fått två barn som jag burit, fött och ammat.

Det är svårt att förklara varför jag känner att jag egentligen är man, trots att min kropp är så kvinnlig den kan bli enligt rådande normer. Det bara känns rätt, inuti. Det är också svårt att förklara hur jag har kunnat leva ett halvt liv som kvinna utan att ens ha reflekterat över att jag kanske egentligen är man född i kvinnokropp, men jag antar att det har att göra med att jag alldeles för ofta ser på mig själv i ett utifrånperspektiv, att jag bedömer mitt utseende, mina insatser och min person utifrån hur jag inbillar mig att andra ser på mig och hur jag står mig i förhållande till andra. Jag har alltid gått min egen väg, men jag har gjort det utifrån de osynliga ramar som har funnits. Min kropp har varit en kvinnas, alltså har jag utgått från det när jag har försökt forma min person.

Efter att jag berättat för mina föräldrar, och de utan att tveka gav mig hundraprocentigt stöd, så körde jag med öppna kort. Jag hade gått i ett år från det att tankarna först formulerats i ord och hållit käften, undvikit att twittra om resor till Uppsala och transutredningen för att inte råka försäga mig, kämpat med kluvenheten kring klädval och frisyr, och jag orkade inte fortsätta gå runt att göra det.

Så jag skickade mail till barnens lärare och rektor, jag bad att få berätta om mig själv på skolans föräldramöten, jag besökte äldsta barnets klass och pratade med dem och svarade på deras frågor, jag höll en föreläsning om HBTQ i datorspelskulturen på Härjedalen Pride, skrev en krönika och blev intervjuad i Tidningen Härjedalen (se bild 6 i bildspelet), intervjuades av P4 Sörmland i samband med föreläsning om HBTQ i datorspelskulturen i Katrineholm, intervjuades av P4 Dalarna i vintras och i dagarna publiceras en intervju med mig i Amelia.

Jag hade kanske inte tänkt att kliva ut i ljuset i den här utsträckningen, men eftersom jag har så mycket stöd från familj och vänner så har jag råd att ställa mig där. Långt ifrån alla transpersoner har den lyxen att de kan vara öppna om sin identitet och bli behandlade med respekt. Med så mycket misstänkliggörande, hån, förtryck som transpersoner utsätts för, så vill jag använda den trygghet jag personligen besitter till att vara synlig. Det är många strider på andra slagfält som jag inte orkar ta, många ansvar jag inte orkar axla i andra delar av livet, men det här kan jag bjuda på.

Mitt pronomen är ”han/honom”. Jag benämner mig själv ftm, förkortning av female-to-male (kvinna-till-man). Andra benämningar är transkille, transman, afab som är förkortning av assigned female at birth (tilldelad kvinnligt kön vid födseln), men jag trivs bäst med ftm.

Till sist, ett par bra länkar för dig som vill veta mer:

Transformering.se – Bra information för både transpersoner och anhöriga, särskilt unga. Den har en lämna-knapp för den som behöver kunna lämna sajten snabbt.

Transammans – Nationellt förbund för transpersoner och anhöriga som genomför aktiviteter och träffar.

FPES – Full Personality Expression Sweden, en förening som ger röst åt transpersoner i samhället.

Not: Om transflaggan och transsymbolen kan du läsa på Wikipedia, och det är därifrån jag hämtat bilderna.