Surfa på impulsvågen #blogg100


#blogg100 inlägg 18

Ibland måste man säga stopp och belägg åt impulser som drabbar en, som att sparka på datorn när den krånglar, släppa nycklar i gatubrunnar eller borsta tänderna med toaborsten. Och ibland måste man låta sig ryckas med.

När man plötsligt tänker ”hur vore det om jag skulle rensa lite i tidskriftssamlarna” till exempel. Då är det omedelbar och fullständig kapitulation som gäller. Inget ”jag ska bara kolla mailen först” eller ”fast jag skulle ju diska?”. Bara att haka på impulsvågen.

Spelservern låg nere för maintenance i morse så jag roade mig (?) med att kolla Platsbanken och skicka in en jobbansökan. Sen kom barnets lekkamrat hit och de försvann upp på övervåningen. Jag tände en brasa och tänkte usch jag skulle ju städa och träna, men jag har ont i halsen och WoW är nere… hur vore det om jag skulle rensa lite i tidskriftssamlarna? Och så var jag igång.

När jag hoppat på en sån här impulsvåg måste jag också följa impulsen att hoppa av. En stor anledning till att jag inte får saker gjort är att min hjärna påstår att det inte räcker med att exempelvis rensa i en tidskriftssamlare utan jag måste göra klart hela jävla bokhyllan. Den samlade insatsen skulle bli jättejobbig. Alltså backar jag oftast ur redan innan jag börjar.

Det i sin tur har att göra med att jag alltid haft svårt för att lämna något halvgjort, eller snarare; jag har svårt att sluta tänka på det som inte är gjort, istället för att glädjas åt det som är gjort. Att envist försöka slutföra nånting så abstrakt som ”rensa tidskriftssamlare” resulterar oftast i att det ligger ett gäng papper och tidningar på golvet som jag inte vet var jag ska förvara, samt att jag ger upp arbetet med en känsla av misslyckande.

Så när det handlar om saker som inte är akut så försöker jag numer att sluta när lusten avtar. Efter ett par-tre urrensade tidskriftssamlare kände jag idag hur den mentala orken började tryta, inte minst för att en av dem innehöll svårsorterat material. Så då packade jag helt enkelt ihop, ställde in allt i bokhyllan igen och stängde dörren. Det som fortfarande var osorterat fick fortsätta vara osorterat. Jag hade ändå fyllt en halv kasse med pappersåtervinning. Bra jobbat, Myran!

Enligt samma princip ligger det nu ogräs och hallonris längs hela slänten precis utanför dörren. Inte vackert, men inte heller nåt som måste åtgärdas på stört. Det var helt enkelt så att jag tappade lust och ork att ta reda på skräpet när jag inte iddes rensa mer (dessutom är den så kallade komposten överfull, ytterligare nåt som jag i så fall måste ta tag i). Så jag gjorde inte det. Istället försöker jag fokusera på hur bra det är att jag åtminstone rensat bort lite till ogräs från slänten.

Litt om litt så blir det gjort, var det ja.

30 mars tidskriftssamlare

30 mars slänt

Annonser