#blogg100 inlägg 14

Okej så jag läste i nån trädgårdstidning hur man kan göra egna växtstöd av typ pilgrenar, och jag har i och för sig ingen pil att slakta men väl vide i min omedelbara närhet, så jag grabbade sekatören och begav mig glad i hågen ut för att fläta växtstöd!

Det blev bra. Först tar man ett gäng videspön, en del längre, en del kortare. Sen sätter man ner en sådär sju lite tjockare spön i backen (jag gjorde hål med ogräsjärn först), sen flätar man tunnare runtomkring längst ner, på mitten och längst upp. Tunn ände mot tunn ände, tjock mot tjock (antar att det har nåt med friktion och torkningsegenskaper att göra). Man kan gärna böja och mjuka upp spöna innan man flätar. Utstickande ändar kan man knyta fast resten med. Jag knöt också ihop toppen.

Och så här lätt var det alltså? Eh… Vi kan säga så här. Under den psykologutredning jag gjorde i höstas så har jag ett IQ på mellan 120 och 140. DET MÄRKTES DÅ INTE I EFTERMIDDAGS kan jag säga. Inte för att jag tänker gå in på exakt hur det inte märktes, men låt oss säga så här: Om du tänker ”äsch, jag ska ju ändå flytta stödet sen, jag klarar mig utan att sticka ner nåt i marken” så vill jag bara säga: Nej. Nej, det gör du inte. Tanken är god, men nej. Använd marken. Den finns där av en anledning.

Efter timmarna ute på altanen var några fingrar och ganska många tår vita i topparna. Raynauds fenomen kallas det, eller vita fingrar, vitfengra på härjedalska. Fast jag råkar aldrig ut för de blåröda skräckexemplen på nätet, jag blir bara röd och varm när blodet kommer tillbaka.

Hursomhelst. Hoppas att det torkar ihop som det ska, växtstödet mitt.