#blogg100 inlägg 13

Långtur med mina mätt alltså. Trodde väl aldrig att jag skulle skriva ett blogginlägg om att jag har cyklat! utomhus! mer än 1 km! Men det har jag alltså. Inte helt givet, måste jag säga.

De tabletterna jag tar på kvällen, mirtazapin, kan resultera i viktuppgång på grund av ökad aptit. Jag har aldrig varit överviktig men har heller ingen lust att bli det. Mycket ska erkännas handlar om utseende. Fast när jag var gravid och ökade på normalvikten med strax under tio kilo fick jag ju känna på hur mycket tyngre det är att röra sig, och jag vet också att problem med axlar, handleder och armbågar blir mycket bättre när jag styrketränar regelbundet. Och de bitarna är ju viktiga för en gamer och flitig datoranvändare som jag.

Min vikt har saaakta men säkert ökat på lite grann varje år, och jag sätter hellre igång och tränar än jag börjar tänka mer på vad jag äter i sockerväg. Problemet är ju att nästan allt är tråkigt, och det är så mycket mentalt motstånd i att sätta igång och upprätthålla rutiner. Styrketräning gillar jag men just nu har jag inget gymkort och det är besvärligare att hålla på med sånt hemma. Visst finns det bra kroppsviktsövningar men sånt gillar jag inte alls.

Men! I morse kände jag ett visst behov av att sätta igång med nån sorts träning, särskilt inför praktik i stallet och framtida hormonbehandling (med testosteronbehandling bygger man lättare muskler, men då är det också lite större risk att man skadar sig). Fast igår morse fick jag så satans ont i knät av okänd anledning (förmodligen nån sorts knäskott; oregelbunden fysisk aktivitet ihop med usel sittställning och så kanske nån lätt men plötslig felvridning/felbelastning på det) så promenad var uteslutet.

Så tänkte jag på det blivande handledaren i stallet sa, att jag säkert kunde cykla dit när vägarna är bara. Och det är de ju nu. Så jag tänkte att jag kunde ju provcykla sträckan, se hur jobbigt det är och hur lång tid det tar. Jag avskyr egentligen att cykla. Det är så oregelbundet rent ansträngningsmässigt. Men jag har ju fixat entimmes spinningpass förut, så nog borde jag fixa det här? Tänkte jag och gav mig iväg.

30 minuter dit och 20 minuter hem, landade jag på. Google Maps sa 5,1 km och 20 min enkel väg, men jag tog bara ungefär den vägen hem, på ditvägen tog jag delvis en annan sträcka. Men nu har jag en aning i alla fall.

Och viktigast: Jag dog inte. Efteråt blev det mjölk, cashewnötter och ett par katrinplommon, dusch och bastu med villatidning (fick en del idéer till trädgården där), och nu kaffe, Marabou Black och World of Warcraft. Och klockan är bara lunch. Duktig pojke klapp på axeln.

Nu behöver jag bara en cykel. Åtminstone om exet (det var hans cykel jag lånade; vi bor fortfarande i samma hus) ska cykla till jobbet samtidigt som jag ska till praktik.