Onsdag 16 mars kl 16:28, +9,5 grader, lite blåsigt och solsken från blå himmel.

I morse hade jag tänkt gå en promenad på morgonen men hade verkligen ingen lust. Så fuck that promenad, jag gick hem och spelade World of Warcraft istället. Fiskade, lagade mat, lärde mig nya alkemiska recept – en rätt behaglig start på dagen i alla fall. Det dåliga humöret som jag tror satt kvar sen igår rann av mig.

Sen vet jag inte vad som hände. Satte mig och kollade på ett avsnitt av Arrow med exet som är hemma och är sjuk, och jag är ju fortfarande sjukskriven på 50%, och vi kunde ju lika gärna se Arrow då på dagen då bägge ändå var hemma. Och innan avsnittet var slut började jag bli rastlös för jag hade fått en Plan™.

Denna Plan™ gick ut på att ta upp ett litet matbord slash förvaringsmöbel för två från källaren för att ha småplantor på. Det låter ju inte så himla svårt, men grejen är att det stod bakom den platsbyggda bardisken, som sakta men säkert gömts bakom en lagerhylla, kartonger, prylar, grejor, saker, tingestar, böcker och så vidare.

Sånt brukar i allmänhet få mig att ge upp. Det är som att den samlade ansträngningen av hela företaget ger sig på min hjärna på en och samma gång, och bara att tänka på det gör mig så trött att jag inte ens klarar av att börja. Och nu gjorde jag det bara. Det tog lite tid och jag slog mig litegrann men det blev gjort.

Av bara farten satte jag tillbaka en fönsterhylla, satte tassar på köksstolarna och skruvade åt ett par skåpdörrshandtag. När jag ändå hade hammare, skruvmejsel och sånt framme, menar jag, och ändå var ner i källaren och rotade i lådor där det finns skruvar och möbeltassar. Jag gillar inte att skruva upp saker för det brukar ofta bli misslyckat, eller så tror jag att det kommer att bli misslyckat, men jag frågade skruvexperten i huset om råd, och då gick det riktigt bra. Dagens lektion i Manlig Kompetens, typ. (Observera att kön egentligen inte avgör vilken skruvdragningskompetens en har.)

Kaxig utav bara den plockade jag med mig en kniv och ett kvastskaft och gick ut och skruvade fast ett kratthuvud och krattade bort död vegetation från under körsbärsträdet, och slängde allt på komposthögen. Kratthuvudet sitter i och för sig inte som gjutet, men det höll för ändamålet. Bra karl reder sig själv (fast smart karl frågar om råd först).

Sen förtjänade jag lite mellanmål ute i vårluften, med sällskap av senaste Allt om Trädgård som landade i brevlådan idag. Kaninen fick komma ut och känna på den blöta leriga vårmarken. Hon verkade gilla det. Och så kom jag på att jag skulle kolla så att det gamla miniväxthuset hade alla delar (det har inte använts på över fem år tror jag), och det hade det. Det är fan ingen skönhet, men det är helt och fyller mina behov.

Det är så ovant det här, och jag vet att jag tjatar om det, men jag är så förundrad. Jag börjar känna att det är kul att leva. Inte för att jag någonsin har varit självmordsbenägen eller ens hatat mitt liv, men det har varit på en väldigt basic nivå rätt länge. Jag har haft kul emellanåt, men framtiden har i bästa fall varit oviss, i värsta fall för jävlig. Nu har jag liksom fått smaka på hur det kan vara att leva en dag som en helt vanlig människa, som orkar göra saker hen tycker är skoj, som tycker att det är skoj att göra saker som kräver lite ansträngning. Jag gillar den känslan.

Gullvivan som verkligen tagit sig igenom sju sorger och åtta bedrövelser (eller närmare bestämt grävts upp och flyttats 32 mil, torkats ut, blivit överkörd av en grävskopa, nästan kvävts av okänd markslingrande växt, grävts upp igen och rensats från nämnda växt samt delats, planterats om och torkats ut igen) har kämpat sig upp ur allt det vissna ännu ett år. Tuff liten härjedaling, hon med. Nu kör vi, gullvivan. Kanske inte hårt, men vi kör ändå.